ATT SE

Att se med ett inre öga. Tillståndet då själen ger sig ut på egen hand. Det kan vara försjunkenhet i en dager, eller en doft som väcker ett minne. Så egendomligt att vi kan försätta oss denna nästan tranceliknande förnimmelse. Ibland tycks rummet vara fyllt av en närvaro. Är det tidens flykt, eller upphörandet av tid?

I sommar har jag legat mycket i hammocken. Över mig har den blå himlen tidvis skymtat genom almens krona. Ofta har jag somnat vaggad av hammockens vaga rörelse. Andra gånger har jag strövat till synes planlöst. Idag hamnade jag i stolen som står under den manchuriska valnöten. Bladen som händer rörde sig, lyfte jag blicken mot det röda tvåvåningshusets gavel reflekterade de stumma fönstren rörelsen i rummet där jag befann mig, men jag visste att där inne där mitt skrivbord står nådde mig inte ljuden, bara dansen, samspelet mellan träd, blommor och gräs, tyst och oberörd inför vart mina tankar förde mig.

Vänskapsrabatten är planterad. Där finns pionen Karl Rosenfield i ena änden av rabatten och rosen Helenae i den andra. Där finns höstsilveraxet Brunette, riddarsporren Blue Bird, Rudbeckian Goldstrum, veronican Anniversary Blue, en liten vit ros och en flerårig viol samt en våranemon. Där finns röd purpurklätt, gulblommig klöveroxalis, en rosa malva, en gul riddarsporre, blå salvia, stjärnflocka, alunrot, näva och en blå syrenbuddleja, den sista växten en gåva från min syster Titti. Och över dem alla vakar bina. Kanske någon förirrat sig hit till Norden från den bikupa i östra Afrika som var en gåva till mig från Göran och Britt-Marie.

En del av växer kommer att breda ut sig, andra att skjuta i höjden. Säkert får jag med tiden bygga ut rabatten. Men vad kan väl vara bättre än en vänskap som växer och kanske knoppar av sig till nya plantor.

Tack till er allq.

Vänskapsrabatten.