AMERIKANSK KAMELEONT.

 Från den isigt kalla blåsten igår till en morgon när sprida snöflingor dalar ner och ger den torra marken en aning om den fukt den saknar.

Årstiderna är lika omväxlande som Donald Trumps bollande med politiken, (läs ekonomin). Ena dagen beläggs världens tullar med skyhöga summor, nästa dag får alla trumpister nittio dagars respit bortsett från 10% som kvarstår. Förvirringen över presidentens räknesätt är stor. Jag trodde i min enfald att siffror är konstanta, ett kan väl inte plötsligt förvandlas till tre o.s.v.? Det hela tyder på att USAs förmenta ledare lider av någon slags dysfunktion som han rimligtvis borde få hjälp för. Å andra sidan har han ju medhjälpare som tycks vara lika ambivalenta som han är. Och i detta kaos av priser, börser uppgång och fall, olika försök att upprätta den amerikanska hedern och förvanskningen av Amerikas historia är det folket som blir lidande.

Som tonåring hände det ibland att jag och min yngste bror skickades till samhället för att kolla om det kommit någon postanvisning för pappas artiklar. Var så fallet gällde det att styra kosan direkt till Konsum och handla. Med oss hade vi en lång lista på vad som saknades i skafferiet. Högst av allt stod behovet av tobak följt av en lång rad förnödenheter, det ena tyngre än det andra såsom mjöl och socker.

Från Lövberget var det tolv kilometer till samhället. Vi var förvisso unga och raska men det kändes ändå i benen när vi från skogen trädde ut i det öppna jordbrukslandskapet där de röda stugorna och de mer moderna tegelbyggnaderna låg utspridda på åkrarna. Vi passerade den obevakade järnvägsövergången vilken ibland skalv under rälsbussens framfart.           

Sedan följde en grusbelagd väg förbi sågen där pappa kände ägaren, som var en sympatisk man, vilken brukade byta virke mot recensionsböcker. Några hundra meter efter sågen dök stationsbyggnaden upp, där postkontoret också höll till.

Ibland hade vi tur och kunde kvittera ut en summa, om än inte så stor, men ändå tillräckligt för att vi skulle kunna korsa vägen till konsum. Där gick vi  igenom inköpslistan och innan vi störtade ut för att ta vårt första bloss John Silver. En njutning som väl kompenserade de många kilometrar vi gått för att komma ner till bygden.

Men … i bland fanns där ingen avi på posten. Det var då fick vi krypa till korset och tigga oss till kredit, vilket oftast stötte på motstånd och föranledde mannen bakom kassan och kalla på föreståndaren. Med honom vidtog sedan ett pokulerande där all vår övertalningsförmåga kom till användning. När vi till slut fått honom att inse att pengarna bara blivit fördröjda, det hela var en fråga om tid, veknade föreståndaren och vi kunde fylla några väl ombundna kartonger och påbörja återvändandet till Lövberget.

Hur ska jag nu få ihop det hör med Trump och hans skrämseltaktik? Kanske med frågan om hur många i dagens samhälle som får uppleva skammen att sakna pengar för att betala maten. Denna osynliga fattigdom vilken brer ut sig i en värld där det på nåt mystiskt vis tas för givet att alla har rätt till mat och möjligheter att betala för den.

Skammen är stor över att den lyx som är tillgänglig för de rika lämnar så många människor ekonomiskt beroende av samhällets hjälp, oavsett om det gäller medicin, läkarbesök och mat för dagen. Det tvingar människor att förödmjuka sig vilket ökar de penningstinnas makt över de mindre välsituerade. Denna pengarnas makt leder inte till något positivt, i stället väcker den ont blod hos den förödmjukade, vilket i sin tur ibland blir grogrund för revolutioner och i värsta fall krig.

I vårt fall slutade vår vandring ner till byn vid älven bra. Vi fick visserligen turas om att bära kartongerna med varor, men kunde trösta oss med att vi gått segrande ur dispyten med konsumföreståndaren, som kanske måhända fick en extra bonus hos sankte Per för sin goda gärning.

Kooperativa förbundets . oändlighetssymbol.