A L Z H E I M E R.

Så äntligen kom beslutet om att Lecanemab (Lecembi) släppts inom EU. Det var ett efterlängta besked; alla som befinner sig i begynnelsen av Alzheimerresan vet att det är en kamp med tiden. Och att varje vunnen tidsfrist är en seger för de sjuka.

Sedan kommer naturligtvis frågan om VEM som ska prioriteras och vilka biverkningar medicinen har. Och den stora frågan; kostnaderna. Den som läst ett av mina tidigare blogginlägg där jag skriver om vad det kostar samhället att vårda alzheimersjuka patienter har, hoppas jag, fått ett begrepp om att kostnaderna är betydande. Därav kan man dra slutsatsen att de som ännu inte gått in i den svårare fasen av sjukdomen kanske, med hjälp av medicinen och ett visst stöd, kan klara sig utan att behöva belasta samhället med alltför dyr vård, i form av assistenter och vårdhem.

I ock med att läkekonsten utvecklats och gett människan oanade botemedel mot sjukdomar vore det absurt att inte utnyttja den möjligheten.

Det är lika befängt som att vi, trots våra försök att rädda naturen, ändå fortsätter att leva som vanligt. Vore det inte bättre att vi började med att reducera våra krav så mycket det går, innan vi åtgärdar problemen som uppstår genom våran överkonsumtion?

Visst, jag är en av bovarna. För enligt nätet ska man tvätta sina lakan minst en (1) gång i veckan! Samtidigt som det talas om energibesparing! Aldrig har väl världen varit så motsägelsefull.                                          När mamma samlade lakan och kläder i flera resväskor för att under hösten åka ner till byn och tvätta det vi använt under sommaren, hade jag ingen aning om att det var skadligt att byta lakan så sällan.                                           Det verkar ibland som om människan blivit rädd för sin egen kropp - för det som den enligt sakkunskapen kan utsöndra.                                                                                                                             

Den där tendensen förefaller att höra ihop med en slags narcissismen, både avståndstagande från det egna fysiska jaget och dyrkan av det.  Det naturliga har blivit naturvidrigt, medan programmen på datorn och i teverutan visar en eftertraktad människa lika själlös som den docka AI en dag kanske skapar för att förinta den levande individen.

Jag avundas inte de som är unga i dag. De för en kamp för att efterleva ideal som är orimliga. De idealen skapar mycket av den stress som anses vara en av de faktorer vilka kan leda till sjukdomar av olika slag, som utbrändhet och i värsta fall Alzheimer. Och vi, som står drabbade nära, önskar att vi kunde vrida klockan tillbaka till den tid när de fortfarande var barn. För trots framstegen som skett i ock med att bromsmedicinen, som i dagarna godkänts och som inom en inte alltför avlägsen framtid kan tas i bruk, finns fortfarande ingen medicin som kan bota sjukdomen.

Ändå är jag djupt tacksam mot Professor emeritus Lars Lannfelt, som lagt ned många års forskning för att hitta bromsmedicinen Lecanemab, vilken kan ge de alzheimer sjuka mer tid att leva med sina anhöriga. Varje dag är ovärderlig för oss och för dem som är sjuka.