AQUA

Vatten i alla dess former. Bäckar, sjöar, hav. Är det ett djupt förborgat genetiskt minne sen de första amöborna tog sig upp på land. I staden bestod min närmaste kontakt med vatten bastubaden, till vilket vi förärades biljetter av den stränga rektorskan i Flickskolan dit jag olyckligtvis var förpassad. Jag och en väninna badade så ofta att rektorskan blev misstänksam. Sålde vi biljetterna till klasskamrater? Nej så företagsamma var vi inte, men vi som bara hade kallt vatten i kranarna njöt av tillgången på varmvatten.

Jag hade redan som mycket liten smitit iväg ner till sjön i byn där vi bodde de två åren pappa var lärare i B-skolan. Där nere fann mamma mig, utan kläder blåfrusen och saligt plaskande i vattnet. Under de nio åren i staden saknade vi som sagt varmvatten. Det var först när vi inledde våra vistelser i Italien, med början i Vettica di Prajano, som duschen blev ett inslag i vårt dagliga liv. Sedan följdes det av vistelserna på Capri, i Neapel och slutligen i Rom.

I Lövberget begränsade sig vårt badande till rökbastun. Vi var i tonåren min syster och jag. Vi tvålade in oss och schamponerade oss med Sunsilk och sköljde med källvatten, det var en behövlig tvagning efter veckan som gått. Allting kändes rent … och nytt. Själva luften var ambrosia. Stugan med ljuset från den tända fotogenlampan i Pörtet vägledde oss genom mörkret. Vid bordet satt pappa nöjd och belåten efter sitt bastande åtföljt av ett glas svart vinbärsbrännvin.

Men det är inte bara vattnet som medel för ett reningsbad. Det är också att sitta i en roddbåt en kväll när vattnet är så stilla att det öppnar ett nytt rum där allt är upp och ner. En lockande nynnande sjöjungfrusång lika förföriskt som Huldran då hon besöker den ensamme huggare i skogen. Och så är det förstås fisket. S sitter vid årorna. Han ror rakt över för det finns ett gäddstråk där bland näckrosblad och starr. Ingen av oss är mycket för prat när vi är ute i naturen, bara ljudet från vågorna hörs och en eller annan fågel. Bävern har gått hårt åt den sjönära skogen, dessa mästare i att fälla träd och skala av dem barken, smidiga i vattnet men skygga. En lom åtföljd av några småttingar dyker när vi kommer för nära.

Jag håller linan spänd, rycker i den då och då för att fisken ska tro att draget är ett byte. Just här vid den stora stenen är det förrädiskt. Jag försöker bedöma hur mycket lina som är ute. För mycket är det risk att det blir bottennapp. För det är väl botten. Men det känns inte riktigt så.

Ska vi äntligen få upp den där gäddan som jag ska göra fiskpaté på? Det är absolut ett hugg, kanske litet stumt men alldeles säkert ett hugg. S lämnar årorna och vi byter plats, han tar spöt ifrån mig. Sen vevar han,

Karl Johans recept

på gäddfärs med

grön sås

Först syns där inget. Sen kommer en skugga glidande. Ingen gädda men den största abborre vi fått i sjön och det kompenserar allt. Upprymt talar vi om hur vi ska tillaga den medan vi gör den sista svängen in mot land igen.

Abborre 7,4 hg.