I S.

Nu lägger sig isen.  Gräset frasar sprött under fotstegen, luften är skarp när man andas in den.

Vi är en boplats bland milliontals andra boplatser Jag känner till namnet på de flesta i byn. Den by där vi byggde vårt tvåvåningshus för många år sedan.  Då var vi fortfarande unga och fyllda av energi. Och vi kallade de gamla i byn för Penschisar (pensionärer). Nu är det vi som hasar fram rädda att halka på isfläckar och avstår från en del nöjen för att det är jobbigt att sätta sig i bilen och åka iväg till stan i mörkret. Hellre en brasa i öppna spisen, korsordet eller slötittande på teve. Och dagarna går.

Det är utan tvekan en överlevnadsinstinkt att samla de sina mellan fyra väggar, på samma sätt som djur gör. Det är bara misantroperna och ensamvargarna som går sin ensamma väg, medan vi tyder oss till de våra i en känsla att vara tryggare på det viset.

På samma sätt var det i min barndom. I Rom stängdes den larmande trafiken och myllret av människor ute, så fort vi öppnade porten till Via Frattina, passerade vaktmästarkuren och tog den skakande och skramlande hissen upp till femte våningen. Sista trappan fick vi gå, hissen gick inte högre. Ibland strejkade den och när vi hade besök av hälsingemålaren Mårten Andersson höll han sig skräckslagen fast i hissen övertygad om att den var livsfarlig och att vi skulle rasa ner och slå ihjäl oss. De gånger den vägrade sänka sig till vår nivå för att någon glömt att stänga

hissdörren gastade vi så högt vi kunde  ”accensore” tills någon puttade till dörren och den stånkande tog sig ner till oss.

Väl uppe i lägenheten, bakom den stängda ytterdörren, var vi hemma. Räddade. Hit upp nådde inte ljudet från gatan, vi var avskilda från omgivningen. Det vita marmorgolvet under pappas skrivbordsstol var täckt av tobaksflagor efter att han spillt när han stoppade sin pipa. I skrivmaskinsvalsen satt ett halvskrivet papper, från köket luktade det svagt av gas och vid diskbänken stod mamma och förberedde kvällsmaten. Strängt taget kunde vi ha befunnit oss var som helst, för språket var detsamma oavsett om vi befann oss i staden vid Mälaren, eller i den gamla fäbodstugan i Finnlindo.   

Kanske har vi allesammans riter, sådant som främlingar inte förstår, Skrattar åt något för dem obegripligt och njuter av detta att det är vårt eget territorium.

Eller har det förändrats? Familjer splittras, äkta par går isär, barn delas mellan mödrar och fäder, och måste vänja sig vid bonussyskon vilka de kanske känner sig främmande för. Gemenskapen ser annorlunda ut.

Sedan händer någonting som samlar människor, och lägger främlingskapet bakom oss och vi enas för att överleva. Då gäller inga riter längre utan i stället enighet. Man ser det från bilder från krisdrabbade områden där samma person som nyss varit en främling arbetar sida vid sida med oss, för att avvärja hotet utifrån.

I bygemenskapen kan man om det vill sig, känna den där sammanhållningen. Jag har hört bybor oroa sig över S dumdristighet när han lockad av nyisen ger sig ut på sjön. Han bevakas av ögon från grannar som uppgivet skakar på huvudet, medan han försvinner mot andra stranden. Under sig kan han se de stenar, grund och vattenväxter i en underlig upp och nervänd värld som snart kommer att täckas av en allt starkare is, tills också byns övriga invånare ger sig ut på den så småningom säkra skridskoisen.                           

Men än är vi inte där, ännu ligger bara som ett tunt lager i viken nedanför berget och hitom den speglar sig trädkronorna fortfarande i öppet vatten.