99.

En vacker vårdag.

Vi är ensamma uppe i Lövberget.

Våran dotter är kvar hemma. Hon har fått en nära vän i grannflickan, som följt med och stöttat henne i hennes kontakt med psykiatrikern. Vi vet inte om hon är utbränd, eller bipolär.

En sådan härlig dag. Tystnaden accentueras ännu mer av det försynta kvittret från fåglar som bygger bo inför årets kull. Vi sitter i utemöbeln vid bordet där vi ätit en enkel lunch. Jag med en bok i handen, min man med dagstidningen uppslagen i knät. Hela mitt inre fylls av lugn, jag andas djupt i denna min barndoms hemtrakt. Sedan får en impuls mig att hämta den halvfulla vinflaskan från vinterköket. Min man ser förvånat på mig när jag häller upp ett glas. Jag som så sällan dricker och aldrig mitt på dagen. Men den här gången gör jag det, kanske i behovet att förhöja dagens njutning.

När solen seglat vidare och kylan krupit upp ur marken, packar vi det lilla vi haft med oss och sätter oss i bilen för att åka hem. Genom skogen nedför backarna och genom samhället ut på stora vägen. På mobilen ser jag att vår dotters väninna ringt, men jag kan inte ringa tillbaka eftersom vi kommit in i en död zon där inga signaler går fram.

Först när granskogen glesnat knappar jag in numret och hon svarar.

De har ringt från vårdcentralen och bett oss kontakta geriatriken.

Skogen mörknar till svarta silhuetter, solen går i moln.

                                                     XXX

Några dagar senare sitter vi uppe hos läkaren. Ryggmärgsprovet hon gått igenom visar att vår dotter drabbats av alzheimer.

Vi åker hem oförmögna att tala. Doktorns ord ekar fortfarande inom oss.

Först inför lykta dörrar brister det.

Smärtan är obeskrivlig. Fasan oerhörd. Jag på knä vid hennes säng och vi gråter förtvivlat. Hon av alla, min vackra omtänksamma och starka dotter, som jag trodde var utbränd och skulle läka när hon fick vila hemma hos oss.

Att hon skulle få den sjukdom hon fruktade mest av allt var omöjligt att förstå. Inte hon med sin starka tro och övertygelse. Inte hon som vid sin brors död. läste versen ur psaltaren: Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?

Smärtan över att se det käraste i mitt liv gråta som hon aldrig gråtit förut. Skälvande och otröstlig i sängen intill mig, medan jag ordlöst håller om henne med en sorg så djup att inga ord längre finns till.

Det har gått flera år sedan dess. Vardagen finns där som ett projekt att ta sig igenom. Förtvivlan och sorg i mörkret om natten. Jag förstår det inte, jag som fyller 82 år om några månader och min dotter som idag just firat sin 56 födelsedag. Varför ska min dotter tas ifrån mig och jag och min man leva, vi som redan levt vårt liv?

Jag kunde inte på allvar koncentrera mig på mitt skrivande, såsom jag alltid gjort i mitt ständiga behov att utrycka mig. I desperation startade jag bloggen: bibbis ord och odling, där jag skrev om allt annat än det som ständigt fanns närvarande inom mig.

Ålder hjälper inte. Det obegripliga förblir obegripligt. Och sorgen följer oss som vår skugga följer oss under solen. Vi kommer inte undan. Men varje morgon ber jag att änglarna ska stiga ned och med sitt ljus utplåna mörkret. Det är det enda jag ännu kan göra.