SNÖ I NOVEMBER.

Vinter. Det mesta är räddat inför den kommande snön. Men inte allt. Växterna är bara delvis nerklippta, men detta är helt i enlighet med tidskrifternas rekommendationer. Det påstås att snön och spretiga växter bildar vackra snöskulpturer …

Barndomens eufori när flingorna dalade. Kalla klara morgnar i staden, på väg till skolan. Plogen hade kastat upp höga snövallar som bildade tunnlar av snö. Kylan rodnade i pastell över himlen där solen långsamt masade sig upp. Och snön som smälte och rann ner under kappkragen. Uppför gatan, över järnvägsövergången, knarret under skosulorna och där framme skolgården och rädslan för att komma i skottgluggen för snöbollskriget.                                                                                  

Eftermiddagen i Bästisens rum. Hon tjatar om att vi måste ut och dra på stan. Jag vill hellre kura på hennes säng bland de slitna mjukdjuren. Läsa serietidningar och lyssna på Bästisens klagan över kärleksobjekt som vägrar att besvara henne ömma låga.

Men till slut ändå. På med de bylsiga kläderna, vantar där snöpärlorna fastnar och händerna fryser. Snöröken bolmar, Bästisens glasögon immar igen. Vi går uppför kyrkbacken, förbi domkyrkan, genom Lejonporten och springer nerför backen. Vid korvkiosken ångar det från korvgubbens kanister men ingen av oss har pengar. Vi följer efter Bästisen till färghandeln där pappan har kredit. Där inne kan hon köpa julklappar fast hon är pank.

Och sedan en glasklar mörk kväll. Vi får låna Bästisens spark och följer med henne ner till vattnet. Där vid strandkanten snör hon på sig skridskorna. Hon virar den långa patentstickade halsduken flera varv kring halsen, fäller upp duffelhuvan och tar fart. Vi sparkar på varsin mede, kylan kniper i kinderna. Fortare fortare … hennes gestalt där framme slukas av mörkret men vi hör hennes röst. Orden splittras av timslagen från domkyrkoklockan men när den tystnat hör vi henne: STOPP! STANNA! Vi saktar in, glider försiktigt närmare. Förstår först inte vad vi ser, men det svarta i rännan rör sig och det knakar i isen. Bästisen backar långsamt innan hon gör en gir och ropar åt oss att följa efter. Först tillbaka vid stranden sjunker hon ner för att snöra av sig skridskorna. När hon vänder upp ansiktet är hon vit ända ut på läpparna. Jag kunde ha drunknat, säger hon tonlöst och vi huttrar som om något ännu kallare än vintern rör vid oss. Tysta går vi uppför backen mot det vitrappade huset där lampan lyser i biblioteket. Hej då, ropar Bästisen och viker av ner i gränden.

Hemma väntar mamma. Köket ångar av soppan som kokar på spisen och den äckliga klimpen man äter till. Mamma talar roat om den lille gossen som smällde bakom knuten. Gömd där spionerade han på kafferepstanterna när hans trinda mage gav ifrån sig en högljudd fjärt som fick damerna att tystna mitt i samtalet om männens erotiska bedrifter.  Mamma är omåttligt road och lägger inte märke till hur tysta vi är. Bubbens beteende blir på sätt och vis en nidbild av staden och dess dubbelmoral.                                 

Efter en tid hamnar skridskoturen i skymundan inför den skrämmande händelsen när vår hyresgäst i spökrummet på vinden får delirium och slår sönder sig själv och rummet med gjutjärnskaminen han slitet loss fån väggen. Vi, som ligger under det bågnande taket, vågar knappt röra oss, men till slut rusar vi in till mamma som sover i biblioteket och skriker att hon måste komma. Vi får vänta till i morgon bitti, säger hon och när vi kommer in i sovrummet har oväsendet där uppifrån tystnat. Först morgonen därpå hämtar ambulansen den svårt sargade hyresgästen och kör honom till stadens sinnessjukhus. Men mamma, som är väl förtrogen med kärlekssorger, besöker ryskan som är gift med överläkaren och förklarar att den olycklige mannens delirium berodde dels på kvinnan som lämnat honom och på ett alltför ivrigt alkoholintag. Så blir han släppt och kan fortsätta sitt arbete som kypare på stadens Stadshotell.

Allt som händer omkring oss är värt att dryftas, men oberoende av detta upptas vårt liv av betydligt viktigare händelser. Sånt som bröst och om man har fått ”det” än och vilka som kilar stadigt med vem. De växande snödrivorna dämpar vrålet från raggarbilarna vilka med bäversvansar knutna vid antennen och fnittrande tjejer hånglande med killar i baksätet, vrålande drar genom Storgatan och Trädgårdsgatan. Från filmaffischen vid biografen blickar James Dean smäktande mot oss och de gånger vi kan hålla kylan stången med en ångande varmkorv kryddad med ketchup och senap får oss att ha fördragsamhet också med raggarna som förpestar livet med sina illaluktande fordon.

I kylan klättrar vi upp i trädet intill gjutjärnsgrinden som leder in till Bästisens gula villa. Vi böjer huvudet bakåt. Himlen så fullspäckad med stjärnor, ändå är det bara en del av dem vi kan urskilja. Sedan faller en i en båge, ett lysande streck av slocknat ljus och vi skyndar oss att önska, tyst och med hopknipna läppar.

Också vi bär på våra hemligheter på samma sätt som staden gör. Den som vilar på minnen från den tid när Sankt Eskil sårades till döds av Spåbodde då han höll en straffpredikan för Blot-Sven och hans hedniska anhängare …

Geodeten också kallad Gömmet

kamoflerar sig inför vinterns prövningar.