P R Ä S T V I G N I N G.

En oförglömlig helg i Västerås där vi var med om den högtidliga prästvigningen av Marie Åberg Persson som i framtiden kommer att verka som präst i Ludvika församling.

Festligheterna inleddes med middag i biskopsresidenset välkomsthälsning av Mikael Mogren följt av en god middag där stämningen var varm och glädjefylld. Biskopen hade vänligheten att säga några ord om var och en av gästerna och sorlet av röster utmärkte den goda stämningen och förväntan inför morgondagen.

Jag, som aldrig varit med om en prästvigning tidigare, greps djupt av körsången och de vackra skrudarna. Gudstjänsten inledde med en prosecession där en fanbärare gick i täten, följd av två personer som bar på stora tända ljus, sist kom biskopen klädd i sin mitra med en silverglänsande kräkla i toppen av en stav. Sedan följde en serie böner och växelsång tills den blivande prästen välsignades inför sitt uppdrag som själasörjare. Hela invigningsceremonin präglades av det rituella mysteriet, färgerna, bönerna och musiken förflyttade mig tillbaka till en tid långt för vår hektiska vardag men fick mig också att tänka på alla dessa vackra påkostade kyrkor om så ofta saknar gudstjänstdeltagare. Musiken lyfter oss närmare en andlig närhet och bidrar till en känslomässig anknytning som grep mig djupt.

I min barndom var jag tillsammans med mamma oftare i den grekisk ortodoxa kyrkan på Birgerjarlsgatan i Stockholm eller till den ortodoxa kyrkan på via Palestro i Rom än i domkyrkan i min barndoms stad.                                                                                                                                           De grekisk ortodoxa lokalerna, dit många exilryssar sökte sig utomlands, bestod ofta bara av ett medelstort rum med ikonostasen dold bakom  tre guldfärgade dörrar prydda med helgonbilder genom vilken prästen trädde ut till sin församling. Många ortodoxa hade rötter i det gamla Ryssland. Det jag som barn såg och berördes av var mosaiken i fönstren, sandkaren med de höga smala vaxljusen, ikonerna och ikonlamporna, den skäggige prästen som höll fram Kristusbilden och …skosulorna på alla gamla gummor och gubbar som knäböjde på det knarrande trägolvet. I bakgrunden hördes viskningar från tanterna som sålde ljus till menigheten, det klirrade om mynten de räknade och de fick då och då hyssjas ner av den någon som stördes av deras bestyr. Själva gudstjänsten var mer eller mindre obegriplig för mig eftersom en hölls på kyrkoslavonska. Då och då lät den lilla kören höra sina tunna men innerliga röster i det ständigt återkommande Gospodi Pomiluj (herre förbarma dig). Däremot var fredagsnattens gudstjänst lätt kuslig när man bar den symboliska kistan runt kyrkan i den mörka natten för att sedan inkomna igen brista ut i Christos voskres (Kristus är uppstånden) besvarat av  Voistinu voskres (Han är i sanning uppstånden) utan att jag riktigt kunde förstå var i bibelns olika skeenden jag befann mig, för inte kunde väl Jesus hunnit uppstå under vår sorgevandring?

Efteråt gick vi tvärs över gatan med familjen Orlov och Olga von Fersen och drack skummig capuccino innan vi tog bussen tillbaka till San Silvestro där vi klev av och köpte söndagsbuketten av den fryntliga blomsterhandlerskan, vars kappa på insidan var fordrad med smuggelscigarreter.

Sedan ville jag konvertera och bli ortodox. Det föranleddes nog mest av att jag levt rövare och kände mig förtappad och dels på att jag tyckte den relativt unge rödskäggige prästen var spännande. Jag fick en liten anteckningsbok där jag skrev ner böner på ryska, men obehagligt medveten om att min omvändelse till ortodoxin inte vilade på fast mark rann den så småningom ut i intet.                                         

Ändå vet jag att det jag fick med mig redan i fosterlivet alltid kommer att följa mig, en längtan efter att uppgå och bli ett med något vars närvaro jag känner - men till vilket mina ord hindrar mig att hänge mig eftersom jag tror att det skulle innebära att jag förlorade kontakten med verkligheten.

Kyrkan utanför Moskva som min

mormors föräldrar lät bygga och

där de också är begravda i ett

litet kapell som hör till kyrkan.