KOMPOST

Ibland blir odlandet nästan för mycket. Som det där med komposter och odlingslimpor. Det är lätt att starta en kompost (om man inte är så noga). Det är bara att tömma skottkärrans innehåll på en viss plats och sen bara fylla på. Likadant är det med limporna. För om det finns mycket av i min trädgård så är det ris. Så ris i botten och diverse ovanpå. Tills limpan täckt av några säckar köpejord blir hemvist för växter som inte får plats nån annanstans såsom jordärtskockor, pioner, några taniga rosor, självsådda ringblommor och massor av den där klibbig växten som fastnar överallt; snärjmåran!

En varm sommar när jag lagt ner mycket möda på prydlighet, fostrad av många års blomstertidningar som var min pågående lektyr, la jag upp en ny kompost intill de gamla kompostbehållarna. När jag i sinom tid upptäckte att jag inte hörde vad S sa insåg jag att jag tappat min ena hörapparat. Krypande under diverse buskar där jag röjt bort grenar letade jag. Ingen hörapparat. Den hade i alla fall kostat 500 kronor och nu skulle jag få ersätta den. Min man och jag hjälptes åt att leta, men det var tji. Ilsket skrev jag en insändare om att det var fult av landstinget att ta ut hyra för hörapparaten, jag trodde att jag med min erlagda avgift hade köpt den. Insändaren publicerades och jag hade ett antal samtal med någon på hörcentralen, indignerat påtalade jag att patienten måste upplysas om att hon ingalunda hade köpt tingesten utan endast hyrt den!

Det gick nån vecka när jag kämpade för att trädgården skulle likna de prunkande och prydliga täpporna i tidskrifterna. Beväpnad med kratta finräfsade jag vad som borde varit gräs men mest bestod av mossa. Det var varmt och bromsarna kretsade rovlystet omkring mig. Inom mig ifrågasatte jag nödvändigheten i att ha en trädgård. Om inte mina arvsanlag ställt till det hade jag nu kunnat sitta i skuggan på en bar lojt läppjande på en svalkande dryck. Femhundra (500) i pant för en liten plastmanick! Förbaskat också, roligare kunde livet vara, grumsande svängde jag krattan när en av dess vassa taggar greppade tag i nåt. Jag böjde mig ner och såg … manicken … halvt begravd under kompostrester som rasat ur behållaren. Förvisso var den en smula tilltufsad och inte så ren, men efter att jag putsat och fejat den och stoppat den där den var ämnad att sitta, visade den sig vara fullt användbar.

Lättad till sinnes störtade jag in till S och skrek som om det var han som var döv och inte jag; Jag har hittat den! Gissa var!

Efter detta omhuldar jag kärleksfullt komposten fylld med förmultnande gröda som återbördar inte bara jord utan också hörapparater – om man är nitisk och krattar ordentligt omkring den.