top of page

Vad skulle vi vara utan våra minnen?

  • Skribentens bild: Bibbi Rydberg
    Bibbi Rydberg
  • 8 jan.
  • 3 min läsning

Jag minns mamma på Älvudden där hon bodde under sina sista år Det hon kom ihåg då då var händelser i hennes förflutna. Kokerskan som huserade i köket men som också hade drag av mormor. Parken dit hon gick för att gunga, men framför allt maten som hon återkom till. Medan hon fortfarande var något så när klar, förklarade hon för personalen hur man lagade riktig blinismet och vilka zakuski, som ingick i frossandet innan den långa påskfastan trädde i kraft.


                                                              xxx

Jag tycker mycket om att krypa ihop i vår slitna gamla hörnsoffa. Och varför nämner jag det? Jo därför att jag häromdagen insåg att den var ett minne.

Mamma drog fram stolen till soffhörnet och vecklade ut madrassen och sängkläderna som nu förvandlade soffan till en säng i sovrummet.                         Så låg vi där, min syster och jag i dubbelsängen och mamma i soffan, och sov i den tryggaste av världar, fast tillvaron vacklade omkring oss. I staden skvallrades det om att författaren hade övergett familjen och som pjäserna i ett dominospel försvann den ena efter den andra av mammas "vänner".


Kvar i det gamla biskopshuset, där vinden tjöt genom otäta fönsterspringor och de övriga rummen invaderades av dem som socialtjänsten hänvisat till oss.

Ankarjärnen i källarvalven eroderade, gipsen föll från ytterväggen och blottade munkförbanden i tegel, skorstenarna sotade igen och en dag exploderade fotogenkaminen i vardagsrummet och täckte arvegodset med sot.


Men om morgnarna kunde vi se mammas lockiga huvud på kudden och höra hur hon sömnigt vände sig på andra sidan, innan hon sov vidare. Vi tassade omkring i skenet från sänglampan, hämtade mjölken i kastrullen på vars botten det låg en lustig glasskiva, som hindrade mjölken att koka över på plattan till den nu enda fungerande kaminen.. Mjölken hade skinnat sig men chokladen var ändå god och det bröd vi hade smakade bra.


Soffan mamma låg i var av tegelröd schagg. Den var stor och otymplig men ett under att kura ihop sig i. Den luktade damm och sovrumsluft och svagt av mammas parfym Arpège. Den var den tryggaste platsen på jorden också då mamma läste breven som kom från pappa i Italien, i vilka han skrev: Min kära, oroa dig inter. Jag skickar dig … och du måste ju ha fått … och gå upp till Ragnar Oldberg på Jordbrukarnas Föreningsblad och be honom om ett förskott … Försök framförallt att sälja skåpet ...  Mamma visade sin frustration genom att bli ömsom arg och ömsom förtvivlade och vi kröp ihop kring henne och försökte trösta henne tills hon slutade gråta.

Vi var ett kvinnornas triumvirat. Omöjliga att krossa. Och vi drömde inte så mycket om att återse pappa, som om den stundande resan till Italien. Vi skulle loss ur klorna som försökte hålla oss kvar för att krossa oss.


Och en dag for vi trots allt. For till ett annat slags liv, om inte bättre eller sämre så åtminstone annorlunda. Också därifrån härstammar minnen, ibland smärtsamma och svåra att hantera, som livet kan vara svårt att leva när man är tonåring.


Och plötsligt förstod jag varför jag tycker så mycket om den slitna gråa hörnsoffan, som står i vårt vardagsrum. Det är naturligtvis en avkomma från den tegelröda soffan under min barndom. Och precis som minnet av en Madeleinekaka blev inledning till Marcel Prousts långa romancykel, väcker minnet av min barndoms hörnsoffa en kedjereaktion hos mig - och jag ser dagarna som var då - och vad som format min känsla av trygghet när jag kurar ihop mig i den grå och tycker mig känna mammas hand som stryker mig över håret och hennes röst som säger "Cherie Lali …  ne pleur pas!"


Skåpet blev det som avgjorde vårt öde. Till slut sålde mamma det och vi återförenades med pappa i Italien.

 
 
 

Comments


bottom of page