v i n t e r s o l s t å n d.

Det finns dagrar.

Vintersolståndet 2023 har just varit. Idag har vi två hela dagar kvar till nyår. Robert berättade att i Kina tolkar man de kommande händelserna under året genom att betrakta guldfiskarna i ett runt akvarium. Beroende på åt vilket håll de simmar spår de hur året kommer att gestalta sig. Min bror Robert undervisade kineserna som drev kinarestaurangen i vår regionsstad. Av dem lärde han sig att vitt är sorgens färg i Kina och att det är ohövligt att tacka värdinnan för den goda maten eftersom det förutsätts att maten man bjudits på varit god. Det var också hans kinesiska vänner som skickade med honom mat från restaurangen till mamma och pappa, friterat av olika slag; nudlar o.s.v. Roberts elever fäste sig vid honom och han i sin tur engagerade sig mycket i dem. När ett av deras barn drabbades av allergi och läkarna inte lyckades råda bot på den tog de barnet med sig till Kina för att få hjälp av kinesisk läkarkonst. Och barnet tillfrisknade!                                                                                                                    

Kunskap och insidesrelationer hjälper till att lindra olikheterna mellan oss . I flock förmår vi inte urskilja individerna. Trots all vår välvilja finns där någonting som hindrar oss enligt ordstävet att inte se på grund av alla träd. Vi förblir betraktare av andra människors öden, ibland så vedervärdigt grymma att vi förfärade ser på varandra och undrar hur det är möjligt att människor kan bete sig så – Men hur mycket vi än betraktar fortsätter vi att stå utanför verkligheten och kanske kryper vi till kojs på kvällen tacksamma över vår varma säng och närheten till våra kära. Och kanske är det sunt att förhålla sig till empatin på ett praktiskt sätt, verka där vi kan - vilket oftast innebär vår närmiljö.

Stugan uppe bland all snö var utkyld när vi kom dit. Vi eldade i kaminer och köksspis och med hjälp av bastubad och något glas vin steg värmen så småningom. De många tända marschallerna sjönk allt djupare ner i snön så bara glober av ljus syntes. Vi delade ut våra anspråkslösa klappar och jag drog historien om vår enda jul i stugan när jag vara barn. Om den exploderande hembränningsapparaten som pappa tätat med deg! Om det nyfernissade golvet vilket inte ville torka och bultandet på ytterdörren och tomten som med en stor kartong julmat i famnen önskade oss GOD JUL innan han försvann ut till den hästdragna släden, som skulle ta honom milen ner till bebyggda trakter. Vi fick aldrig veta vem den generösa gåvan kom från, men den var mer än välkommen.

När S och jag så småningom kröp ner i sängen låg jag vaken och tittade ut genom de små fönsterrutorna. Det var så egendomligt ljust där ute, nymånen och snön förvrängde avståndet. Det kändes som om jag låg i en gästabudssal. Vitheten var spöklik och magisk, men pörtet var ingen stor sal utan det sotiga eldhuset där skogsfinnar, kanske jägare ristat in sitt bomärke på den tiden inga andra färdvägar fanns till fäbodarna än knaggliga fästigar. De som stannade till i eldhuset var sannolikt hänvisade till fiske i sjöarna eller jakt med kniv och fällor i skogar där kanske ingen annan trampat tidigare.

Morgonen därpå vände vinden, eller kanske skedde det redan under natten. Och vi for tillbaka till ljus, rinnande kallt och varmt vatten och ELGIGANTENS välvalda slogan: efter tomten kommer rean …

Bild tagen utan annat ljus än månskenet.. Den liksom den övre bilden. är tagna av vår son Andreas.