V Ä N T A N

Krig där man tvingas söka efter offer i rasmassorna.

Krig inom oss där vi slåss för vår dotters rätt att leva i nuet. För hennes framtid som mormor, den dagen hennes första barnbarn ser dagens ljus Krig och bön att hon kan hålla sig så pass frisk att hon hinner få den första behandlingen med alzheimermedicinen Leqembi, som nyss släpps inom EU.

Krig och bön.

I ett vackert landskap där snön tynger ner grenarna som tålmodigt böjer sig mot marken, på samma sätt som vi människor tvingas böja oss under prövningarna. Att vi som är gamla och redan en smula böjda ska bli ännu krokigare är en sak, men inga föräldrar ska behöva överleva sina barn.

Jag tänker på alla som räddas ur rasmassorna.

Hos en del är hettan och torkan det största hotet, hos andra snön och kylan som kan döda. Vattenfyllda kärr och mörker och en kropp som genomfrusen och våt väntar på ljud och röster från människor som letar efter henne.

Tystnaden och bönen.

Och i mörkret händer omslutande kring det dyrbaraste, ett barn, en dotter. Detta omslutande bortanför det synliga, och sedan ljuset mellan trädgrenarna. En hunds väderkorn, sedan ingenting och ingenting och en osynlig hand lyfter vinden och spårhunden fångar vittringen i luften och hör ett rop …

Krig inom oss och ute på fälten.

Som om livet vore för alltid står de stridande mot varandra. Åldras i sina kroppar nedsjunkna i vallgravarnas dy eller i förskansningar bland ruiner där möblerna ännu står kvar; en kastrull på spisen som slocknat, en blodig filt. Som om livet vore evigt.

Bön.

Ett barn blir räddat, en ung kvinna förs med ambulans till sjukhuset. Den frysande kroppen lindas i värmande filtar. Ett under större än det begripliga har skett. Livet har överlistat döden. Vi sitter vid bädden där hon sover. Trygg hos oss men också i de osynligas närvaro. En ung kvinna sover i sjukhussängen intill sina gamla föräldrar.

Trygg.

Någon hör ropet ur rasmassorna. Intill den smala springan nosar en hund och gnyr, Vittringen säger honom att där ligger en människa. Män och kvinnor med sand i ögonen och skydd för munnen gräver med händerna, med redskap de hittar omkring sig, bit för bit vidgas springan och i febril brådska tömmer de grus och söndersprängd cement tills deras händer är såriga. Och så ser de: ett barns ögon och ropet går som en frossa genom dem. Oändligt försiktigt lägger de händerna kring barnet och lirkar tills kroppen lossar och barnet dras ut i ljuset.

Och änglarna drar sig tillbaka i skuggorna.