V ä n n i n a n s v i l da v ä x t e r.

Nu var´e dags igen. Första frösådden. Den här gången fokuserar jag på tidiga tomater efter att ha sett aptitretande bilder på fat fyllda av alla möjliga sorter, med undertexten: odla så att du har tomater under hela säsongen. Jo pyttsan! Bor man i zon fem och dessutom i femte zonens kallaste region ...! Tomater har vi alltid fått men de har gått åt på några månader.                                                                              Än så länge har jag fått ner ett sextiotal frön, två i varje liten kruka ifall en inte tar sig. Sen blir det förstås svårt att kasta dubbletten men det löser sig, det brukar det göra. Idag åker några frön till blå jätteverbena ner i jorden, det är bäst att passa på så länge månen är ny. Men så fanatisk som min bästis Christina var, när hon studerat såkalendern och fick barnen att stiga upp mitt i natten för att så grönsaksfrön, är jag inte.

Christinas trädgård var speciell, särskilt efter att hon flyttat till det mindre huset på gården. Terrängen bakom lilla huset var full av stora stenblock mellan vilka hon röjt plats för rabatter. Det hela gjorde ett trolskt intryck med de stora stenarna, en del övervuxna med mossa och här och där blommor, som klättrade eller helt enkelt vilade huvudet mot stenarna medan andra strävande upp ur dunklet mot ljuset, allt blandat i en anarkistisk yra. Där på baksidan av huset hade hon ställt en stol i vilken hon satt och rökte sina hemrullade cigarretter.                                                                                                         En sommar, innan hon flyttat dit, fungerade lilla huset som hundpensionat. Bästisen var en stor djurvän och fick snart några inhysingar som var och en bebodde sitt eget lilla utrymme. Av medlidande med de två pudlar hon fått i sitt hägn beslöt hon att de måste klippas, eftersom det var så varmt. Således rustade hon sig med fårklippningssaxen, höll fast den ena hunden och började befria den från den tjocka pälsen. I början tog hon det försiktigt men måste hela tiden rätta till ojämnheter och till slut var pudlarna nästan helt nakna, bortsett från en liten pälstutt på svansen. Hennes klippning föll inte alls ägarna i smaken, vilket hon hade svårt att förstå eftersom de nu inte behövde lida av värmen.

Under den tiden hade hon ännu inte flyttat från stora huset och vi brukade ta våra kaffekoppar med oss ut och sitta i solen med ryggarna lutade mot gaveln av huset och se ut över hennes fårhagar. Stämningen som uppstod när vi rökte våra pipor (stoppade med Greve Hamilton) fick mig att tänka på amerikanska sydstatsromaner. Vinden susade i det gulnande gräset, fåren sökte skydd under några skuggande träd längre bort, utanför lagården kacklade hönsen i sin inhägnad och i skuggan sträckte hennes hund av oidentifierad ras ut sig i skuggan.                                                       

Om nätterna kunde Bästisen vakna av telefonsignalen och en ilsken bonde som svor över fåren som rymt från inhägnaden och som bäst höll på att sätta i sig hans grödor och hon fick kasta sig i folkvagnen och köra iväg för att hämta rymlingarna.

Ibland åkte vi och hälsade på Doris, hembiträdet som via en annons blivit anställ av de två bröderna, som drev ett litet jordbruk. Doris var späd och nätt, bar tofflor med små pomponger, håret vällagt och iklädd en nystruken städrock införde hon helt nya vanor i de två gubbarnas hus. Absolut inte trampa omkring i smutsiga skor på hennes nyskurade golv, sitta fint vid bordet och inte sleva i sig maten … och de kärlekskranka gubbarna fann sig underdånigt. Nu fanns det bara två problem i deras liv, deras inbördes svartsjuka och hennes oroande rymningar när hon med jämna mellanrum försvann utan förvarning. Vart och till vem vägrade hon att tala om. Hem kom hon i alla fall i sinom tid, men trött och glåmig och inte alls upplagd för deras frågor eller välmenande skämt.

Den sommaren vägde mitt liv som på en gungbräda. Jag ville inte hem till Lövberget och familjens sköte och hyste därför in mig själv hos henne. Vi brottades båda två med författardrömmarna men av hennes blev ingenting, trots hennes påfallande stora begåvning. Det var alltför mycket som kom emellan. Och så, efter att ha pensionerats från sitt arbete på biblioteket i det närliggande municipalsamhället, flyttade hon till den lilla stugan. Och där drabbades hon av cancer och behandlades med strålning och cellgift och både åldern och döden kom allt närmare. Hon fick hjälp av hemtjänsten men mot hennes ångest hjälpte ingenting. Några gånger hälsade jag på henne efter att hon flyttat till ett äldreboende där hon bodde en kortare tid innan hon fördes till lasarettet där hon dog.

Kanske växer det fortfarande någon överlevare i hennes glömda trädgård. Den som i allt saknade raka linjer, snaggat gräs och välansade rabatter, men som genom sin mångfald av ogräs och blommande växter överträffade med råge alla trädgårdstidningarnas växtreportage.

Christina med katt i sin vilda trädgård.