VÄNSKAPSRABATTEN.

Vilken fest!

De kommer att finnas där och växa sig större och blomma. Veronica, rosen Helena, riddarsporren, pionen, den lilla anemonen som blommar om våren, nävorna, rudbeckian, oxalisen, alunroten och några jag inte minns namnet på.

De kommer att finnas där kanske fram tills nästa gång jag fyller jämt. Eller om jag inte är hemma då kommer de att blomma ändå. Till minne av vänskapen, denna fantastiska känsla av att ingå i ett sammanhang.

Utanförskapet satt fastklistrat i mitt ansikte när jag växte upp. Att inte höra till varken här eller där. Jag hittade inget fotfäste. I stället blev det böckerna, en drog jag inte kunde vara utan. En låtsasvärld där jag antingen var den milda undergivna Melanie, hon som till slut vann Reth Butlers kärlek i Borta med vinden. Eller den viljestarka Katrin, lurad av kärleken till den utfattige och opålitlige fiskarpojken till ett äktenskap i nöd och umbäranden . Båda min ungdoms stora romantiska romaner var engångshändelser som satte författarna på världskartan. Båda handlade om det odödliga ämnet kärlek; vem man än älskade och på vilket sätt kärleken uttryckte sig.

De stormiga åren i Italien. Barnet som inte kunde slita föräldrabanden. Åskådare till deras drama och deras värderingar som inte stämde överens med den tid jag levde i. Mina föräldrars värd och jag . . .

Därför uppfylls jag idag av vänskapens mirakel. Av att vara en av alla. Vi kan aldrig korsa gränsen till varandras innersta, men vi kan i alla fall hålla varandras händer och vara nära varandra. Det innersta är förhållet mysteriet, det som lyfter och bär oss också då vi kastas ut i det okända.