TJOLABLÄNG

Tills alldeles nyligen hade jag inte en tanke på att mamma bröt på ryska. Inte förrän jag frågade S och han svarade att så var det. Mamma … som pratade svenska flytande! Hur var det möjligt att jag aldrig uppfattat det?

Förvisso kände jag mig generad när hon använde slang, men tolkade det som att det var hennes vanliga sätt att vilja chockera omgivningen. Hon använde sig av uttryck som snorfana och att få en tjolabläng i solarplexus och annat som inte platsade i stadens salonger, men kunde också förvandlas till en fin dam när pappa och hon var bortbjudna på middag. Pappa klädd i mörk kostym och mamma i en lång aftonklänning med en liten pärlbroderad aftonväska i handen.

Alltsammans var oerhört motsägelsefullt. För lika angelägen om att inte skilja sig från mängden i staden där vi bodde under tio år, lika likgiltig var hon hur hon tog sig ut i trädgården där hon mestadels låg på knä och rensade eller med stövlarna på fötterna grävde nya rabatter. Hennes favoritplagg svala sommardagar när molnen hängde lågt, var diorkappan. Den slitna, av jord nerfläckade trenchcoaten, med fickor buktande av fröpåsar, etiketter, snörstumpar och snorfanan (en bit tyg hon rivit av från ett trasigt lakan), hängde med ända tills den inte längre fyllde någon som helst funktion.

En senhöstkväll i skarven mellan vår bosättning i fäboden och vår förestående avresa till Italien, stod hon i köket och konserverade in delar av en vådaskjuten älg, när det bultade på den låsta ytterdörren. Mamma sa åt oss att låsa upp medan hon med hög röst ropade: Är det farsan eller kanske tarzan? När dörren gick upp stod en försynt och generad granne utanför och gav mamma en misstänksam blick innan han steg över tröskeln med överocksfickan putande av en butelj.