SPÅR I FOTSPÅR.

Barndomens och tonårens tågresor. Till en början sovvagn direkt från Stockholm till Rom. Senar får vi byta flera gånger och vår bekväma resa i sovvagnskupén byts till sexpersoners sittvagnar. Trötthet som skaver i ögonen, upplysta städer på avstånd, slammer och skenskarvarna rytmiskt återkommande.

En länk till mammas tågresor mellan Italien och Ryssland. Hon drömde om att få gå på tågtoaletten och se spåren ila förbi i djupet nedanför, något som förmenades henne. I stället fick hon bära pottpåsen eftersom de vuxnas toalett kunde vara bakteriehärdar. Hon skämdes för den otympliga tygpåsen och försökte glömma den på stationerna. Gamla Tants korg med sniglar som skulle vidarebefordras till Almasovka och vars tillfälliga hemvist var övertäck av en duk. När tåget for in i St. Gotthardstunneln kunde hon inte motstå frestelsen utan lyfte på duken, och när det återigen ljusnade i kupén kunde Tant se alla sina små skyddslingar som var på flykt undan fångenskapen.

Och den minnesvärda gången morfar tog farväl av mormor på stationen i Florens. Han hade inför deras hemresa hyrt en egen vagn på tåget och prytt salongen med violbuketter. Kanske ett utslag för dåligt samvete eftersom han inte följde med mormor till Ryssland. När mamma tryckte näsan mot fönstret i deras sovkupé och hon såg telefonledningarna svirra förbi utanför föreställde hon sig alla telegram hängande på trådarna på väg till väntande mottagare.

För oss saknade inte resorna dramatik. Vid ett tillfälle de berusade amerikanska soldaterna på väg till sina destinationer, som av föstes ner från tåget och antagligen satta i arrest så fort de återbördats till sitt regemente. Vid det laget hade yngste bror somnat på grund av den alkohol han bjudits på.

Eller den när min syster och jag lämnat våra platser och för att pigga upp oss med druvsocker, när tröttheten övermannat oss, och vid återvändandet till våra platser upptäckte att våra respengar var försvunna.

Idag tar samma resa med flyg några timmar. Och som resenär missar man allt det där som innebär att resa genom en kontinent till en annan. Att se det tyska landskapet bytas ut mot alperna i Schweiz, korsa den platta Poslätten och ringla sig vidare genom Toscanas idylliska byar och borgar vilande på ointagliga stup. Resan blir på så sätt en resa i sig, en upplevelse genom landskapens förändring.

Dessa dagar, så många år sedan jag och min barndoms familj gjorde vår sista avfärd från centralen i Stockholm eller Stazione Termini i Rom. En av dessa sista resor gjorde jag ensam. Pappa och mamma blev kvar några månader till, innan lägenheten var uppsagd och allt ståhej med att märka ut ägodelar som skulle transporteras vidare till Sverige. Mina två, gamla föräldrar. Jag vinkade till dem och tåget rörde sig sakta, iväg och bort. Och gripen av ett underligt medlidande jag inte kunde behärska lät jag, tårarna rinna. För det var som om jag såg deras förflutna liv, den där vilsna späda ryskan och min på den tiden tafatta pappa, mötas i mångmiljonstaden för så många år sedan. Och jag visste att den dagen de lämnade - lämnade de också för alltid en del av sitt liv i Rom.

Och idag, när de för många år sedan är borta, har mitt äldsta barnbarn och hennes pojkvän satt sig på tåget för att göra samma resa som jag gjort så ofta. Med sig har de adresserna till de olika bostäderna vi hyrde under åren pappa jobbade på Universita Orientale i Neapel.

Livet är underligt, dess kretslopp oöverskådligt. Banden leder tillbaka i våra fotspår. På så sätt försvinner ingenting, även om det ses med andra ögon än mina. För mig är det en saknad men också en tröst att vara en del i en kedja också då jag för länge sedan slutat vara betraktaren.