NOVELL 4 AVSNITT

SKRIV 1.

Jag hade aldrig köpt datorn om inte en av våra vänner hade talat sig varm om den. Det var vid ett besök hos henne som hon demonstrerade den för oss. Vi hade njutit av den goda maten och vinet – när samtalet halkade in på datateknik. För mig som författare framstår datorn som ett slags fuskverk. Mitt arbete står ju i direkt förbindelse med min hjärnas kapacitet, tidsvinsten har jag ingen användning för eftersom arbetet kräver eftertänksamhet, ingenting blir bättre för att det manuella arbetet går fortare. Diskussionen blev hetsig men till slut segrade ändå hennes argument. Hon menade att det var dumt och otidsenligt att inte utnyttja de hjälpmedel som stod till buds i ett redan så svårt och krävande arbete. Tänk när du är på resa till exempel. Du lägger bara den bärbara i knät, den tar nästan ingen plats, du stör ingen med ditt knattrande och behöver inte krångla för att sudda ut på kopior och original eller bry dig om förskjutningar i texten, det sköter datorn om. Gripen av hennes entusiasm provskrev jag en sida.

'Tangenterna reagerade för minsta tryck, den skrev nästan snabbare än jag tänkte. Och när min trofasta gamla Olivetti började krångla bestämde jag mig för att se på ett av dessa underverk.

Expediten i affären hjälpte mig att välja ut den dator han trodde bäst motsvarade mina behov. Bokstäverna flöt fram, jag behöve inte lägga ner någon kraft bakom anslagen, slamrandet och knattrandet skulle inte störa min koncentration, jag kunde skriva fel och radera ut hur mycket som helst och gå tillbaka i texten och skriva om. Bokförlaget skulle få ett rent och städat manuskript utan märken efter tipp-ex som jag tidigare använt för att rätta felen.

Till en början tillbringade jag dagarna enbart med att lära känna maskinen. Det var förvånansvärt enkelt och roligt. Arbetet som tidvis känts tungt fick en lekfullhet över sig. Jag övade med att skriva, radera ut och ändra i texten och gick tillbaka i textens minne. Allting fungerade perfekt. Jag skrev ett tacksamt brev till vår bekant som hade övertalat mig att köpa datorn.

Jag visste att det här skulle bli vad jag väntat på, allt det jag samlat inom mig; all min ilska inför den utveckling vi godtog som ett nödvändigt ont. Kort sagt, det skulle bli mitt livsverk. Min man och mina barn aktade sig för att störa mig, de visste hur beroende jag var av att få vara i fred. Till mitt förfogande hade jag en hel bunt papper färdiga att matas in i den skrivare vi köpt tillsammans med datorn.

De första arbetsdagarna använde jag till att sortera mina tankar, jag skrev ett memorandum för att kunna gå tillbaka i tankarna om arbetet stagnerade. Många som skriver råkar in i ett tillstånd av exaltation när de kastar sig in någonting nytt som känns inspirerat. Det är som om delar av hjärnan kopplas bort till förmån för den intellektuella processen. En idé, som från början kan framstå som helt klar, kan under arbetets gång förändras, vilket också är en del av spänningen med att skriva.

Mina händer darrade när jag skrev siffran 1 på den första sidan. Så småningom avtog exaltationen och lade sig som en bärkraftig arbetsglädje allt medan sidantalet växte. Jag kände att det bar, men jag visste också att förr eller senare skulle stagnationen inträffa, den där tröga självkritiska passagen som finns där, misstanken om att alltsammans inte håller. Men än så länge gick det bra. Jag provianterade med en termos fylld med kaffe och började arbetsdagen med en hastig promenad innan jag satte mig framför mitt lydiga arbetsredskap.

Allting flöt på. Glädjen låg som en stark kraft över mina dagar. Jag noterade höstens intåg, någonting perifert i vilket jag var inbegripen på ett oengagerat vis. Kylan andades imma på mitt fönster, löven gulnade och föll medan datorn spottade fram sida efter sida.

Jag hade skrivit över sextio sidor när det hände. Jag var mitt inne i ett naturlyriskt avsnitt, bilderna inom mig fanns på plats och jag hann knappt se vad jag skrev, tankarna var redan en bit före, men när jag riktade blicken mot displayen och såg texten som stod där blev jag helt överrumplad. Där stod: Glöm inte bullarna i ugnen!

Fortsättning följer.

SKRIV 2.

Jag reste mig upp och flyttade mig från skrivbordet till fåtöljen under läslampan. Där lutade jag huvudet mot ryggstödet och blundade. Alltså hade jag ändå suttit med tankarna på annat håll. En okänd del av mig hade tänkt ut meningen och skrivit ner den. Kanske det var dags att övergå till de två som var huvudpersonerna i boken? De hade figurerat tidigare men bara i bakgrunden. För jag hade väl inga bullar i ugnen? Kunde jag ha satt till en deg, bakat ur den och sedan glömt bort den?

Eftersom jag alltid är en smula osäker på mig själv beslöt jag mig för att se efter. Det var naturligtvis löjligt men det var det enklaste sättet att övertyga mig, på samma sätt som att vara inbillningssjuk och gå till doktorn för att övertyga sig om att man är frisk.

I köket andades allt av morgonens brådska. Frukostbordet stod fortfarande dukat, smöret smälte och skinkan hade rullat sig i kanten. Men i ugnen fanns inga bullar och inget spår av något bak så jag återvände till mitt rum. Meningen stod kvar på pappret. Jag raderade den och tog ett djupt andetag innan jag kastade mig in i arbetet igen. Jag skrev koncentrerat i en halvtimme. Ända tills nästa mening stod där, oförberett och utan sammanhang med innehållet: Jäklar också, varför skulle jag säga sådär!

Jag sköt datorn ifrån mig. Mitt i beskrivningen om hur han smeker henne! Vad hade han sagt och varför? Jag hade inte tänkt mig honom som någon neurotisk person, enkelspårig ja, men ingen grubblarnatur.

Vid lunchen brukar vi träffas min man och jag. Han såg att jag var frånvarande men frågade ingenting. Han är konstnär och vet hur det kan vara, mellan honom och mig behövs inte så många förklaringar men jag kände att jag inte kunde komma till honom och säga att datorn skrev sånt som jag inte hade tänkt.

Det var med bävan jag återvände till arbetsrummet. Jag hade en smula svårt att koncentrera mig eftersom jag satt på helspänn för vad datorn skulle hitta på härnäst. Som tur var skrev den inga nya okända meningar och en lång natts sömn fick mig i balans igen. Jag insåg att någonting undermedvetet hade verkat för min räkning, kanske berodde det på kortslutning i det intellektuella systemet. För att rensa tankarna utsträckte jag min promenad ända ner till gamla missionskyrkan. Stärkt av den friska luften och efter en kopp starkt kaffe grep jag mig an med boken igen. Det gick oväntat bra, nästan som om kortslutningen hade alstrat ny energi. Den förälskade och kåte mannen beslöt att gifta sig i ett folkkloster eftersom han alltid hade haft en sentimental dragning till riterna inom religionen. Mitt engagemang bar mig tills orden stod där, klart och tydligt, hånfulla eller tillrättavisande i sammanhanget: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Nej, skrek jag till. Det kändes som en kniv. Han tänkte inte så, han kunde inte tänka så! Han var inte alls mannen att gripas av samvetsbetänkligheter. Eller …

Det värsta var att jag inte kunde tala med någon. Jag kunde ju inte bevisa att min hjärna inte tänkt ut det jag skrivit ner. Min man som trodde att jag hade kommit till ökenområdet försökte uppmuntra mig genom att referera till sig själv. Den natten låg jag vaken länge och grubblade över vad felet var. Boken skulle ju inte godta ett system utan fördöma det som oundvikligt ledde till människans förintelse som andlig och intellektuell individ.

Dagen därpå hade jag suttit i omkring en timme och skrivit, tröttare och trögare än någon gång tidigare under arbetet med boken, när det plötsligt stod på skärmen: Jag undrar om Maggan ringer idag?

Fortsättning följer.

SKRIV 3.

Vem tusan var Maggan? Jag kände ingen som hette så. Inte heller i min bok fanns det någon Maggan. I ett försök att ignorera meningen och fortsatte skriva och hade knappat ner en sida när det plötsligt stod inte bara en mening utan ett helt stycke på skärmen: Du ska inte inbilla dig att du kan. Om du inte hade varit så arg på Beatrice den där gången därför att min klänning var röd. Dom säger att man klär sig i rött när man älskar har han sagt tio gånger fast jag kommer inte ihåg varför. Om äppelträdet inte tar sig så sätter vi ett plommonträd där i stället. Kommer du ihåg den där restaurangen i Rom varför gör du så?

Jag satt alldeles stilla en lång stund. Sedan stängde jag av datorn och satte på den igen. Kunde den ha tagit upp någon annans text? Var det möjligt att den hade gömt meningarna i minnet för att spotta fram dem nu mitt i min roman? De osammanhängande meningarna kunde ju vara sådant någon skrivit före mig när någon provat datorn.

Jag tog mobilen och ringde till firman där jag köpt datorn för att fråga om den varit ett demonstrationsexemplar. Hade någon skrivit på den tidigare?

Expediten nekade till det. Han påstod att datorn var helt ny och oanvänd när jag tog hem den och undrade om det hade blivit något fel på den. Jag kunde inte säga till honom att den skrev saker som jag inte hade tänkt. Hans fråga skulle säkert bli: är du säker på att du inte har tänkt dom … det provokativa tonfallet, antydan om att det visste man ju hur författare levde. De söp och levde rövare och blev tokiga allihop. Jag kunde omöjligt säga till honom hur det var, utan mumlade bara att den hakade upp sig ibland men det spelade ingen större roll.

För att distrahera mig tvingade jag mig att ägna mig åt praktiska sysslor. Mattorna behövde skakas, golven torkas, fönstren tvättas. Det fanns massor som krävde min uppmärksamhet, sådant som blivit efter när jag kastat mig in i arbetet. Aldrig förr har jag välkomnat hushållsarbetet som då. Jag dammsög och torkade tills kroppen var matt och svettig, innan jag fyllde badkaret med varmt vatten för att få mina spända muskler och nerver att slappna av. Insikten att den förbannade maskinen äventyrade min bok, att den hackade sönder och förstörde min tankeförmåga gjorde mig illamående. Jag hade satsat så mycket redan och varit beredd att ge allt för den och nu kunde jag inte stiga in i mitt rum utan att känna hur hela kroppen spändes och gjorde sig beredd på dessa obegripliga fragment av samtal och tankar som datorn producerade.

Natten som kom förföljdes jag av taken på mitt havererade livsverk och beslöt mig för att under inga omständigheter låta datorn segra över mig. Det måste finnas en rationell förklaring till det hela. Säkert var det så att den bevarat delar av sådant människor skrivit på den förut. Att expediten sagt att datorn var helt ny och oanvänd trodde jag inte på. Det låg naturligtvis i hans intresse att sälja men om han sålt ett demoexemplar så hade han begått ett fel.

Nästa dag. när jag satte på datorn var jag helt inställd på att bli avbruten av andras tankar men det hände inget sådant. Jag skrev flera sidor men avbrottet hade stört min tankeförmåga och jag kände på mig att det jag skrev inte blev särskilt bra. Med flit undvek jag att titta på texten som flöt fram på skärmen.

Fortsättning följer.

SKRIV 4

När jag efter en stund böjde mig fram för att läsa igenom det jag skrivit stod det på skärmen: Du ville inte inse det. Du försökte alltid övertyga dig om att du var älskad. Du skulle ha kunnat sålt din själ för att bli omtyckt av andra. I själva verket var du ett förfärligt barn. Du var falsk och självbelåten. Du utnyttjade alla tillfällen att framhäva dig själv … Som du kråmade dig! Du grundlade känslan av att svika dig själv genom att svika andra. Nu försöket du klättra uppför stegen, eller hur? Du vill upp, sola dig i glansen. Vara framsynt och visionär och klok. Vad har det för betydelse om du saknar värme och kärlek kärlek kärlek kärlek … kär lek kärl ek k är lek le ek KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK. Stackars dig som går ensam och gråter. Klockorna ringer och ringer men det finns ingen som längre kan höra dem för de döda har begravt sina döda. Släpp in mig, släpp in mig. Äpplena ruttnar i gräset, röken stiger mot himlen, vattnet slår mot stenarna och kring det höga tornet faller svalor ner spetsas på taggarna men hon är ensam i världen och hon gråter för hon har tappat sin själ bland äpplen som ruttnar i gräset och hon törs inte ta upp dem igen. SKRIVDINAORD MÅLADINAORDTALADINAORDTÄNKDINAORDSTYCKASÖNDERDINAORDBYGGSVALORAVDINA ORD de kommer aldrig att kunna flyga.

Nästan en hel sida av otänkt eller omedvetet tänkt. Schizofreni. Väggar som förflyttar sig, tomrum, röster som stiger upp ur soffor där ingen sitter, böcker som öppnar sig för osynliga händer ett rum befolkat av osynliga, lika påträngande som andarna i den galna kvinnans rum. Andar som sträckte sig efter hennes själ och med vilka hon förde en entonig monolog medan hennes händer krafsade i de svartnade sängkläderna efter påsar med mat. Minns du syster! den mörka korridoren, golvet som vi fick skära loss smutsen från med kniv. HENNES BLINDA ÖGON. Minns du hennes blinda ögon som följde oss, som kände våra rörelser när vi under mosters övervakning bytte det svarta vattnet i baljorna mot rent. Lukten av sött och ruttet och hennes förvirrade själ som flaxade omkring som en solkig fågel mellan väggarna. Som slog sig mot gränserna och den ortodoxa prästens kaftan när han kom för att fördriva djävlarna ur hennes sinne. DRÖMMARNA BAKOM DE BLINDA ÖGONEN SJÄLEN BAKOM SJÄLEN den som bara gud ser och vet någonting om. Var var jag. Är?

Jag lät huvudet falla mot datorn, lät det vila mot tangenterna. Jag svär att jag hörde ett hjärta slå där inne och en lunga andas. Min lunga som andades in i elektroniksystemet, mitt hjärta som slog där inne. Jag kände hur jag långsamt sögs in i den, förvandlades till ett föremål på bordet, tangentbordet ur vilket alla mina ögon såg ut på mig, en tyst summerton när den magasinerade och födde fram det otänkbara som stod i direkt förbindelse med det okända i min hjärna.

Jag hade skrivit nittio sidor av otänkbarheter. Människor som inte fanns och aldrig hade funnits, smekt och älskat varandra. Jag hade beskrivit tänkta dofter och ljus och stämningar och landskap jag aldrig sett. Och så hade maskinen tagit över en del av det okända. Den begärde min tanke i utbyte mot att den framkallade ännu större visioner än dem jag i min enfald trodde var stora. Den erbjöd mig en värld dit ingen tidigare trätt in, en makt större än vad någon författare tidigare haft om jag samarbetade med det som redan integrerat sig med systemet inom mig, det som uppbar min kropp.

När jag såg de nittio sidorna bredvid mig, när jag böjde mig över dem och läste vad som stod på dem upptäckte jag att där inte stod vad jag väntade mig. Där fanns en berättelse i berättelsen. Dessa färger hade jag inte sett, inte måsarna som dök lodrätt rakt ner i vattnet och fick skumbrämet att lysa rött. Jag hade inte fött Vera, den där späda och bleka flickan som gick under de höga kastanjerna, som böjde sig ner och tog upp en av dem i handen och rullade den glatta frukten i sin handflata. Inte heller hade jag fött det sneda solljuset som lyste in över bokhyllorna och vars strålar var fyllda av ett damm.

Jag darrade i hela kroppen. För vad som stod där hade inte jag skapat och ändå var det jag som steg fram ur sidorna. Och jag tryckte på den första tangenten. Skriv, sade jag medan jag blundade och lät händerna vila över datorn. Jag kände hur det ryckte till i den, såsom det högg i mitt inre och jag kände hur kraften strömmade från den till mig, från mig till den.

Och sedan viskade jag högt och tydligt medan jag blundade: SKRIV! SKRIV MINA BÖCKER … SKRIV …