S N Ö O V Ä D E R I G E N.

Snöoväder igen!

Är det analogt med tiden? Eller helt krasst miljöförändringarna som gör sig påminda? Eller den allmänna andan av fara i form av krig?

I staden där vi bodde under nio år utgjorde ryssen ett begrepp som automatiskt innebar fara. Det hade ju delvis sin grund i kriget och i de nyheter man fick från landet bakom järnridån. Därifrån kom det ibland brev från släktingar vilka beskrev svårigheterna, köerna vid butiker som för dagen sålde vissa varor. Med i minnesbagaget finns mammas berättelser om revolutionsåren, men det var mer på den personliga sidan. Den allmänna ryssrädslan späddes naturligtvis på av de tio spräng och tre lysbomber som Sovjet (av misstag) sprängde i och kring staden i mitten av fyrtiotalet.

Det var märkligt att försvara min egen mammas bakgrund, hennes borgerliga (men långt ifrån behagliga) uppväxt eller höra längtan i hennes röst när hon talade om det Ryssland, som inte längre fanns. Att blanda ihop politiken med enskilda medborgare känns avigt för mig. Ännu konstigare blir det, enligt mig, att bojkotta idrottsutövare därför att de kommer från ett land vars politiker för krig med andra länder. De flesta av oss vill väl ändå leva i fred och förhoppningsvis lösa konflikter på fredlig väg? Att likställa individen med nationen känns absurt.

Mamma integrerades så småningom med livet i staden, ändå förblev hon delvis utomstående, mycket kanske på att hon var svår att klassidentifiera eftersom hennes bakgrund inte alls överensstämde med hennes ekonomiska situation. Hon förblev en främling i umgängeskretsen vilket visade sig de sista åren i staden innan vi flyttade till Italien för att tillbringa vinterhalvåret där och sommaren i fäboden.

Sist och slutligen är det alltid en fråga om individen. Den som blödande och blottad ligger under ruinmassorna, den som blir förgiftad vid tillverkningen av produkter vilka anses nödvändiga i samhället, dem som får sina hem raserade i miljökatastrofer orsakade av människan själv. Varför då skapa onödiga barriärer människor emellan. 

Ideologier må komma och gå. Revolutioner genomförs både av borgare och arbetar, men i grunden är det alltid människan som gräver grogrunden för motsättningarna. Och ju ivrigare samhället kämpar för materialistiska fördelar desto instabilare blir grunden hon står på. Jag vill gärna ha tillgång till bil, kunna förflytta mig när jag vill och vart jag vill, jag vill kunna stoppa tvätt i maskinen och välja vad jag ska äta till middag. Allt leva bekvämt blir med tiden en vana och jag längtar inte tillbaks till källan där vi hämtade vatten eller den osande fotogenlampan och kylan om morgnar innan vi hunnit elda i öppna spisen. Alla de där sakerna går under epitetet ”jobbiga” men jag längtar melankoliskt - på gränsen till sentimentalt, tillbaka till friheten. Den som delvis består i att äga så litet som möjligt, eftersom ägandet bara leder till hungern efter mer och mer och mer. Friheten är, även om den innebär försakelser, trots allt det enda riktigt dyrbara och för många ouppnåeliga.

På kortet jag bifogar bloggen syns mormor vid tebordet i Lövberget och jag, som tämligen ovårdad, är på väg någonstans. Min djupt religiösa mormor fogade sig i de förändringar hennes liv genomgick. Från luxösa middagar till revolutionsköerna där hon försökte byta dyrbarheter mot mat. Somrarna tillbringade hon oftast hos oss och var den som om kvällningen ansade min syster och mig, framför en emaljbalja fyllde med varmvatten i skenet från elden i öppna spisen. Hon var en from kvinna, vars liv dikterades av hennes grekisk ortodoxa tro, men enligt pappa också en kvinna med en stark vilja. Den vilja som hade lett henne att förlöpa hemmet och i hemlighet viga sig vid Michail de Semenoff och som tio år senare återvände till Ryssland med sina fyra döttrar.

Mormor och jag.

Bilden är med all säkerhet tagen på femtiotalet med storebror Roberts Kodak som han fått i födelsedagspresent.