S K I L D A V Ä R L D A R

Det var så mycket som gick oss förbi de där åren i Italien. Vi fördes med som i ett slags baksug i pappas och mammas liv och deras många gånger tämligen originella bekanta.                                                                                                                

Att det fanns ett annat liv vid sidan om möten på vinaion och planerna om var man kunde gå och äta (på kredit) om inte sekinerna räckte till. Och så långdragna sessioner och vuxna som kanske, eller kanske inte, kände sig besvärade av de två unga tonåringarna som satt med vid bordet. Sedan snabb och nervös promenad för att hinna med sista bussen till via Vignola.

Att det vid den tiden hängde en svensk poet vid Spanska Trappan och att man i Sverige var fullt upptagna med att demonstrera mot Vietnamkriget hörde vi bara talas om på avstånd, liksom hus ockupanter och vänsterrörelsen som spred sig från de välsituerades områden till gemene man och kvinna i socialt engagerade kretsar.

Allt det där var främmande företeelser och kanske grogrunden för ett slags utanförskap. Vi levde med och i pappas och mammas problem, i den kaotiskt obegripliga språkförbistringen som blev vårt sätt att kommunicera. Och sedan de långa mörka höstarna i Lövberget där drömmen var elektriskt ljus och rinnande kallt och varmt vatten. När min syster så småningom gifte sig och bosatte sig i ett hus där det fanns tillgång till detta, lockade hon med att jag skulle få bada hur mycket jag ville om jag kom och hälsade på henne.                                            

Så småningom förändrades också livet för mig och jag hamnade först på Biskops Arnö och med tiden i Göteborg där jag hakade mig fast vid min skrivande svägerska och likaledes skrivande yngste bror.

På något vis flöt jag genom min ungdom, ömsom på ett lugnt och ömsom på ett vredgat hav. Ibland plurrade jag i men klarade mig alltid. Och så en dag efter att brodern och svägerskan bosatt sig i Dalarna och jag hos dem, dök HAN upp.

Och för att travestera Strindberg kan jag säga att han dök upp med gitarren hängande i ett band över axeln. Han var ung, klädd i islandströja och skulle bli konstnär. Kväll efter kväll efter att han kommit åkande i bil från sitt utkylda boende i en ruffig kåk, begav vi oss ut på promenad i snön. Vi talade och när vi tröttnade på att tala kastade vi oss på rygg i snön och gjorde änglar.                                                                                                                       

Under våren efter att vi träffats for vi tillsammans till Rom i hans skabbiga Saab som de imponerade italienska ynglingarna trodde var en sportbil av okänt märke, eftersom den tankades med 95 oktanig bensin. När de sedan insåg fadäsen spottade på föraktfullt på asfalten och gick sin väg. Vi hälsade på mina föräldrar i Rom och for vidare till S. Maria di Castellabate där vi tillbringade någon vecka innan vi vände tillbaka hem.                                                                      Oskuldsfullt satte vi hela vår tilltro till våran sportbilsliknande Saab och anade inte oråd förrän vi var på väg ner från alperna och upptäckte att bromsarna inte tog. På något mirakulöst sätt lyckades min tilltänkte parera kurvorna och vi for ner mot dalarna med skrikande däck och en lukt av bränt i kupén. Hem kom vi, lagom tills björkarna stod i skir grönska. Och inom mig bar jag med mig en gåva, vilken skull

förvandla mitt liv och ge det ett nytt och viktigt innehåll.

Poeten Paul Andersson föddes 1930 i Stockholm och dog i Stockholm 1976. Paul Andersson bodde i Rom och Paris 1960-67.