OM BJÖRKAR OCH ANNAT.

Det var till en björk jag sprang som barn när jag ville vara ifred och tänka. I den här alldeles speciella björken hängde en gunga och när jag väl försäkrat mig om att det inte var nån i stugan satt jag mig på gungbrädan och tog fart. Det var en härlig känsla av frihet. Himlen så hög och klar. Vindens stråkdrag i träden, doften av rök från spökköket. Och drömmarna om allt härligt som kunde hända i framtiden.

På andra sidan berget och vår badsjö fanns några ödehus, där fäbodfolk tidigare bott. Kring stenmurarna som omgav de igenvuxna åkrarna växte det smultron och brandgula liljor, men där lurade också huggormar och det gällde att slå med en käpp i gräset, innan vi vågade plocka de doftande bären. På tunet fanns kandelaberbjörkarna med sina flerdelade stammar, jättelika träd från vilket det fallit ner grova grenar.                                                                                                 Ödegården andades stillhet och förflutet, i stallet låg några gistna träkärl och trasiga hackor. Hit kom ingen utom kanske någon älgjägare eller huggare som vilat på halmen i tarrsängen och som lämnat efter sig en urdrucken flaska på fönsterbordet. En bit ifrån stugan rann kallkällan upp ur mossan, vattnet smakade sött och var isande kallt.                   

Idag står en stor björk kvar bakom uthuset i Lövberget men grenarna i toppen börjar vissna och tyder att jätten är på väg att ge upp.                         Annat är det med vår gigantiska Ornäsbjörk, enligt vad vi läst oss till en äkta sådan. Vi köpte den som en liten ynklig en, och fick den för nästan ingenting eftersom ägaren betvivlade att den skulle klara sig.                                              Men se på den idag. Synbarligt välmående med grenarna täckta av skira löv. Vissa dagar i ett särskilt ljus ser den bedrövad ut. I mina tankar förvandlas den till en baglady, tyngd av bylten och påsar, sorgsen men stolt.

Tidigare växte också en stor björk vid kryddlandet, men den fick en skada i stammen där saven rann och fjärilar av olika slag samlades för att suga i sig av det söta. Den tvingades vi ta bort, i stället växer där idag en Manchurisk valnöt, som sprider sina nötter över gräsmattan.

Träd är trösterika. Kring dem kan man slå sina armar. Kronorna skyddar mot solgasset. Barn kan klättra i dem och kanske sitta i en grenklyka oh läsa i en bok. Man kan hänga sina kläder på dess grenar när man ska bada och rista ett hjärta med den älskades namn i stammen. Träd håller upp himlen, utan dem är vi utelämnade.

Men träd kan också huggas ner, stora områden läggas nakna inför världens alla vindar. Svampmarkerna torka ut och små osynliga växtarter dö. Vi skövlar ansvarslöst för vår vinnings skull. Och sedan försöker vi återställa det vi fördärvat, ibland med priset att de träd vi sätter blir ”froväxta” och veden alltför spröd för att orka bära en gunga där en liten flicka sitter och drömmer om framtiden.   

Romboiden visar enligt expertisen att våran baglady är en äkta Ornäsbjörk.