MORGONRUNDA I TRÄDGÅRDEN..

En härligt krispig söndagsmorgon. I hösten första klara ljus framträder allt så distinkt när jag går morgonrundan i trädgården. Den pekar också på vad jag borde hinna med innan frosten, den riktiga frosten kommer. Till skillnad från tidigare års sensommardagar har jag nästan helt avstått från att gå i svampskogen på grund av alla mögelsporer och allergin som följt på den. I stället har jag ägnat mig åt rensning av rabatterna, klippning av gräsmattor och med S hjälp grävt upp ett nytt grönsaksland. Det gamla är invaderat av de två bollpilarna som jag dumt nog satt vid kanten av odlingarna.

Min promenad börjar vid rabatterna på framsidan (som förövrigt fortfarande är mycket vacker med sin mångfald av flox), tar en sväng förbi den vita runda rabatten som verkligen behöver rensas noga trots att jag med jämna mellanrum djupgräver den, Det bakersta partiet som inte är tänkt som blomsterland utan mer som en vildvuxen äng är fyllt av ulleternell, tynande vit flox och den av mig avskydda kirskålen. Ängen var egentligen tänkt som en mindre replik av Vita Sackville-Wests vita trädgård i Sissinghurst men eternellen visade sig ta över den mesta platsen.

Mina steg leder mig vidare till gamla kryddlandet där vitmalörten och dragonen tenderar till att bli giganter trots att jag lagt sten mellan varje ort. Förövrigt gör den sig bra när lavendel och isop blommar. Mot ateljéväggen brer nävorna ut sig och täcker tack och lov nästan alltihop. Där i underjorden huserar sorkar eller något annat som angriper ädlare växters rötter. Vid sidan av kryddlandet finns planket, som skiljer resten av baksidan från husets gavel. Där har jag försökt få blå blommor att klättra men det vill de inte och riddarsporren var faktiskt värd något bättre så den har jag flyttat till köksgaveln i en nygammal rabatt som varit igenväxt.

På baksidan av huset frodas blå vallmo, Linnes döttrar och en rosa rododendron som får snöras på sig varje vinter men överlever och blommar varje vår. Sedan kommer nya pergolan med sina olika klättrande clematisar, eldkaprifol och vita rosen och i slutet av den en stor lind, som bildar ett parasoll av nerhängande grenar framför det woodland jag försöker åstadkomma. Från woodlandet går jag genom gamla pergolan där det växer ännu mer klematisar. Till vänster om mig blänker dammen som behöver rensas och efter den kommer terrassen och längts ner gamla hallonladet. Alltsammans bildar mer en park än en trädgård med de stora träden som dominerar.

Härliga krispiga septembermorgon. Ännu hinner jag med en del trädgårdsjobb. Det ger mig den motion jag missar genom att inte gå på gym. Ingen stretching heller jag stretchar nog med alla böjningar av kroppen åt olika håll.

Jag - som aldrig skulle bli med trädgård.

Och nu har det blivit min tillflykt. Såsom det måste ha varit för mamma. Drömmen

om en lustgård där hon i samma stund som hon grävde ner en ny växt glömde sina bekymmer. Trädgården är och förblir ett framtidsprojekt dömt att aldrig tillfredsställa sin brukare. Varje vår väcks drömmarna på nytt och varje höst är trösten den att det kommer ett nytt år. Så låt oss börja trädgårdsplanera för våren 2024.

Mamma och pappa vid den nyss uppgrävda dammen i trädgården i Lövberget. Kortet är säkert taget någon gång på 50talet med Kodaken min äldste bror fått i present