LUTHER PÅVEN OCH PATRIARKEN.

Alla Helgons dag. Luther slog ihop alla helgonens olika dagar till en enda dag. Vi käbblade om det, jag och min Bästis. Hon gick och ”läste” inför konfirmationen och en hel del av våra samtal tangerade det andliga. Därtill kom det också att hon i sitt tidigare flärdfulla flickrum hade gjort i ordning ett altare där hon tände ljus och följde med kvällsgudstjänsten på radio, medan vi generade kurade på hennes säng i väntan på att hon skulle bli färdig.

Eftersom vi bodde i det gamla biskopshuset, granne med den respektingivande domkyrkan, växte vi så att säga upp i Luthers skugga och var väl förtrogna med kryptorna, de ekande stengolven och den koleriske kyrkvaktmästaren vilken vi roade oss med att reta gallfeber på genom åka kana på gravkullarna, eller vid ett tillfälle skriva Pettson + Pettsons fru på den rappade stenväggen nedanför deras köksfönster.

När jag och min syster inte bevittnade Bästisens kvällsböner drog vi tillsammans med henne omkring på stadens gator. Ibland sökte vi oss upp på Kvarnberget varifrån vi hade utsikt över busstationen och småbåtshamnen. Där pillade Bästisen och jag fram varsin cigarrett, som vi knyckt ur min yngst brors paket, och medan vi rökte dryftade vi Luther och hans reformation av kyrkan. Vi hade också en dispyt om huruvida det i den protestantiska läran ingick bikten och den åtföljande ”syndernas förlåtelse”. Bästisen hävdade att protestanter också kunde bikta sig och sedan vara förlåtna, vilket jag ställde mig tveksam till. Se bara hur det gick för den stackars biskopen som beskylldes (med orätt) för att ha fabricerat anonyma brev då biskopsvalet stundade. Inte blev han förlåten minsann, snarare utfrusen och straffad i denna av (sens) moral präglade stad.

Alltsammans förvandlades för mig till ett dilemma. Jag hade ju hört mammas berättelser om den grekisk ortodoxa kyrkans alla helgon, varav det fanns lika många som året har dagar. Ständiga fastor följde på varandra och i ugnen svällde den äckliga bovetegröten. Mammas idoga böner, som inte fick störas av profana göromål, hennes försäkran om att det var bättre att ha ett gott hjärta än att vara vacker snurrade till mina tankar och närde min längtan efter att bedåra alla med min skönhet. När prästen i sin kaftan och den höga huvudbonaden kom hem till oss och gick från rum till rum och stänkte vigvatten på arvegodset skämdes jag och bad i min inre att ingen av mina klasskamrater skulle råka dyka upp.

Så småningom gick Bästisens nitiska religionsutövning över. Man kan med fog säga att både hon och jag vände blad i livets bok. Jag flyttade till Italien och hon hamnade som bibliotekarie på en mindre ort där hon fick slåss för att köpa in koranen som hon ansåg att muslimerna i samhället skulle ha en självklar rätt att läsa. Men det var, som det heter i sagorna för länge sedan, idag härskar en annan moral, lika förvirrande som den jag upplevde i kampen mellan Luther – påven och den grekiska patriarken vilken var den ortodoxa kyrkans ledare och tillika alla de många helgonens beskyddare.