LA BOCCA DELLA VERITÀ.

Under en tid har herr A. T-son dykt upp på min blogg. Vad jag har förstått så kan A. T-son vara flera olika personer. En är enligt datorn en skojare som försöker lura av mig slantarna men där får han tji, den andre med samma namn kan vara manager som vill göra min blogg känd och läst och för detta begär han också ett visst antal dollar. Att jag inte anlitar någon av dem säger sig självt.

Det känns ruskigt att vem som helst kan få inblick i så gott som allt; vem jag är, hur gammal, vilket kön, vad jag gillar, ogillar, hur många barn … de finns ingen hejd på informationen som cirklar omkring i etern. Jag kan tänka mig dessa lössläppta alter egon sväva omkring där ute: Tjänare kompis, hur går´e me tomaterna. Va? Vem e du? Din kompis förstås! Ja såg dej häromdan på nätet, du kanske inte la märke till mej! De va på Facebook, du skrev om tomaterna. 70 stycken plantor inte dåligt.

Sedan står det inte på förrän jag träffar nästa obekanta kompis och vid dagens slut känner jag mig uppfläkt som en strömmingsflundra, där finns ingenting att dölja. Likadant är det med allting. Därför försöker jag alltid röra mig i motsatt riktning mot strömmen när jag går in i en större representant för någon varuhuskedja. Jag har nämligen hört att vissa affärer följer sina kunder med illvilligt dolda kameror för att se hur de rör sig i lokalen och vad de återkommande köper. Således kommer det någon tid senare ett reklamblad där just MINA produkter erbjuds till fördelaktigt pris.                         

Med min barnsliga demonstration, och hoppet om att skapa kaos i kundsystemet, vimsar jag omkring i fel ordning. Och så slås jag av den förfärande insikten; jag kan inte gömma mig. Jag är registrerad och dokumenterad av vårt säkerhetssystem vilket naturligtvis är bra om jag skulle utsättas för fara men dåligt om jag vill känna mig ensam och självständig. Då kan jag med glädje tänka på den lilla biten skog där mobilen plötsligt förlorar täckningen. Dit skulle jag kunna fly med tält och sovsäck, ett litet primusköks och förråd av mat och varma kläder. Osedd och ospårbar kunde jag framleva mitt liv tills någon skulle hitta mig, förvirrad och knappt talbar. Naturligtvis är det en nåd att stilla bedja om att känna sig onåbar av systemet. Men eftersom jag är alltför djupt infiltrerad i samhällsordningen har jag också ställt mig i beroende till det. Jag behöver ibland ringa ett samtal, besöka sjukvårdscentraken respektive tandläkaren, posten och annat av nöden krävande. Jag behöver träffa andra, smila mot kassörskan i kassa, byta ord med någon jag känner i realtid, inte i sfären där så mycket av oss fladdrar omkring. Jag behöver känna att jag inte är ensam.

Kanske är det därför jag generöst delar med mig av mina data och utan att blinka delger andra människor mina futtiga tillkortakommanden, med vetskap om att erkännandet om dem gör mottagaren vänligt stämd. Jag behöver andra människor, så enkelt och förödande är det. Så jag kastar mig över datorn, skriver blogg och besöker Facebook, jag strör visdomsord omkring mig som om det vore smågodis och relaterar sådant som hänt och som händer utan att skämmas. Och det underliga är att ju mer jag (och många andra) utger mig desto mindre vet de om mig. Vilken hisnande tanke för hur många sitter vid dator mobilen eller surfplattan och utger sig för att vara en annan. Hur många målar upp bilden av den vackra framgångsrika vars liv är en spännande resa mellan två kontinenter.

Men det märkligaste, och en aning skrämmande, är ändå till syvende och sist vem kan ärligt säga sig känna sig själv? Ingenting vet vi om hur vi skulle reagera om vi utsattes för en pressande situation. När det vid någon händelse visar sig att vi reagerar helt annorlunda än vad vi trodde oss om slår det oss hur litet vi har förstått av vem vi är. Vi förblir således främlingar för oss själva kanske till ock med i högre grad än för andra.

Kalla det schizofreni men jag kallar det för realitet. För jag har själv upplevt att mitt sätt att reagera i svåra situationer inte alls har varit vad jag förväntat mig av mig själv. Då har jag fått ta av mig helgonglorian och slänga den på komposten och sagt till mig själv: Äsch man är ju inte mer än människa …

Sanningens mun.

Ursprungligen mynningen till en antik vattenledning. Den fördes till kyrkan S. Maria in Cosmedin 1632 och föreställer titanen Oceanus. Det påstås att den som sticker in handen i gapet får den avbiten ifall man begått mened. Oceanus finns också avbildad som skulptur i Fontana di Trevi.