HÖGAR

är mitt signum.

När S och jag flyttade ihop och jag skulle packa upp och lägga in mina kläder i garderoben slutade det med att jag satt på golvet bredvid en hög med plagg av skiftande kvalitet; skulle jag slänga det som var trasigt eller spara det, och i min obeslutsamhet och frustration brast jag i gråt.

Också i mina städprojekt händer samma sak med den skillnaden att jag vuxit ifrån tårarna. I stället har jag kommit på ett rationellt sätt att samla ihop för att sedan fördela olika ting till en passande plats. En del … hamnar förstås i högen överblivet och stuvas undan där det inte syns.

Och nu när solen strålar och avtäcker utblommat och risigt och jag krattar och krattar, samlas förstås högar. Krattningen är komplicerad för jag måste hela tiden parera för scillorna som spridit sig över främre sidan av huset. Små högar, och större och riktigt stora högar, kantar min framfart. Men sen återstår det att böja sig ner, samla ihop alltsammans, lägga det i skottkärran som ska köras till komposten och slänga skräpet där. Och när jag ser S närma sig säckar jag ihop, gnider mig över ryggen och säger: Puh, jag måste nog vila en stund. Varefter han replikerar: Ska jag ta hand om det? På det viset undviker jag ryggskott och börjar genast kratta ihop nya högar medan komposten höjer sig som ett mindre berg i vårt gamla grönsaksland. Då och då tar jag vilopaus i solen. Scillan skimrar blå och i slänten blommar en massa påskliljor, en av de växter skogens vilda djur ratar. I rabatterna blandas scillan med vitsippor och knoppande tulpaner, rådjuren tycks inte lockade av det som växer så nära huset. Ginsten vars doft sprider sig över hela trädgården när den blommar, har haren knipsat delar av och den är nu invirad i hönsnät. Jag unnar inte de fyrfota att förse sig med mina växter, de ha ju faktiskt hela naturen till sitt förfogande.

Om kvällarna gör jag rundan för att täcka diverse mot nattfrosten, Över våra fyra sparrisplantor stjälper jag stora krukor, min tämligen misslyckade sådd av vit tobak, malvor och vädd sover under två glasfönster täckta av odlingsväv. i geodeten vilar mina tioåriga dahliaknölar, som får ett skyddande täcke över sig. I växthuset frodas tomater och annat bakom ett skynke av bubbelplast och en fläkt vilken sörjer för värmen.

Alltsammans tar sig sin beskärda tid. Solen hinner dala och en råkall kvällsluft påminner mig om när jag som barn stod nedanför trappen i Lövberget och borstade tänderna. Berusad av tanken på sommarlovet spottade jag tandkräm i gräset innan jag kröp ner i de fortfarande kalla och fuktiga sängkläderna i pörtet.

Där i Lövberget fanns också en trädgård och från den trädgården härstammar mycket som växer hos oss idag. Äldste bror antecknade noga alla växternas latinska namn och var och när de sattes i jorden. Så nitisk kommer jag aldrig att bli, dels för att jag inte kan växternas namn på latin, men också  för at min tid går åt till att kratta högar i vår kanske alltför stora trädgård.