HÅRT OCH MJUKT.
- Bibbi Rydberg
- 28 aug. 2024
- 2 min läsning
Det är märkligt att vi lever med rädslor hela vårt liv. Först föräldraförmaningarna: inte den vassa kniven, akta dig där kan det vara djupt, försiktigt så du inte bränner dig. Sedan skolans rädslor; killarna kastar snöboll, du springer för att inte bli träffad, tänk på trafiken när du cyklar, rädslan för att bli mobbad, inte duga. Och i högre klasserna, drogerna. Måste duga. Inte vara utanför. Rädslan för ensamheten, utanförskapet som kanske följer en in i vuxenlivet. Sedan tar de andra rädslorna vid. Måste få ett bra jobb, tänk om pengarna tar slut. Ska vi verkligen skiljas, rädslan för allt kryper närmare. Det brinner och bombas i teven. Människor omkring blir sjuka. Cancer, andra sjukdomar.
Som grädde på moset: ät inte rött kött, akta dig för importerad frukt och grönsaker, besprutade. Rör dig om du vill leva länge. Rädslan övergår i stress, men akta dig stressen är farlig. Andas lugnt. Kan du inte. Måste vara fel för du andas ju hela tiden. Ät för allt i världen inte för mycket fett. Håll vikten. Spring, hoppa hopprep. Rök inte, drick inte, ge dig inte ut i stan på kvällen för då kan du bli knivskuren, kanske dödad. Råden haglar. Media spottar fram bilder om nöd och lidande.
Har du packat kattastrofväskan? Inte gör det på en gång ifall att … Varför ser du så trött ut, sover du inte tillräckligt? Har du ont nånstans? Du måste nog gå till doktorn!
Tankarna snurrar. Nätterna sänker en inte i nån fridfull sömn. En del av kroppen lyssnar, spänd inför allt det man inte hunnit med eller förmått. Stressen får hjärtat att slå dubbelslag. Morgondagen blir seg. Drömmen om ett annat liv ligger på lur. Som tröst ett glas vin eller två eller kanske mer. Morgondagen blir ännu segar.
Vad är det som nafsar oss i hälarna och hur kan det ha blivit så här. Kanske är det pekpinnarna från media som älskar bilderna de återkommer till hela tiden.
Måste man publicera samma bild på patienten som fått apkoppor? Eller blodfläcken där nån blivit nerskjuten? Krypa nära inpå de sörjandes ansikten. Måste man övertyga människor om kriget kan vara här när som helst, eller tala om för människor hur farligt det är att äta, dricka eller ligga och vila sig i stället för att ta motionsrundan. Och varför anammar vi alla ”välmenande” råd?
Någonstans inom mig får jag en känsla av att jag blivit förd bakom ljuset. Särskilt en sån här dag när det är milt i luften och bara ett svagt sus hörs från träden. Varför övertygar jag mig själv om att jag borde göra det ena och det andra och avbryter min sköna vila i hammocken eller hängmattan. Varför unnar jag inte min själ att fyllas av naturens egen läkande kraft?
Är det kanske så att jag inte litar på min rätt att äta det jag tycker om, dricka några glas, vila när jag är trött och sluta bekymra mig så förfärligt för att jag inte lever som jag borde. Och varför slutar jag inte lyssna på alla råd om hur jag ska leva för att i stället inse att leva är det jag gör, på gott och ont och på det sätt jag kan. Utan att behöva följa levnadskonstnärerna välmenta råd!
留言