GUMMERIANSKA SJÖN

När mamma hade bestämt sig för nåt var det svårt att inte dras med i det. Så var det med dammbygget. Till en början försvann hon bara in i skogen en stund och kom tillbaka med kvistar och småskräp i håret och misstänkt jordiga händer. Vi borde ha tagit varning av symptomen som blev påtagligare för varje dag. Hon tog sig allt oftare om ryggen och började skicka ut sonderingar. Visst vore det bra med vatten särskilt under värmeböljorna när växterna slokade. Så småningom kröp det fram vad hon tänkte sig. En oas inne i snårskogen alldeles i puckeln till Himmelsbacken där hon sett att marken verkade vattensjuk. Hon fick efter vissa krumelurer oss att följa med henne. Som upptäcktsresanden trängde vi fram mellan stickiga smågranar, väjde för rotvältor och stenbumlingar och kom så småningom fram till en grop på ca 1 X 1 meter. Titta! utbrast mamma och pekade dramatiskt ner i gropen där en grumlig vattensamling samlats. Vi såg tysta på gropen ur stånd att förstå hur den där lilla pölen skulle kunna bevattna vår trädgård.

Men mamma gav sig inte. Dag efter dag drog hon på sig gummistövlar och försvann till skogs. När hon uppenbarade sig många timmar senare för att börja med matlagningen i Spökköket grimaserade hon misstänkt vid varje rörelse. Och varje dag gjorde jag mitt bästa för att undvika henne, fram till en morgon när hon gensköt mig. Lali, sa hon, du kunde väl hjälpa mig! Hennes röst var vädjande på gränsen till förebrående och rörde vid mitt dåliga samvete. Så kom det sig att jag låg på knä och under halvkvävda missnöjesyttringar grävde med en tesked i de skrevor hon inte kom åt.

Och se … pölen växte … och växte i omfång. När sommarkvällarna övergick i augustis stjärnströdda mörker annonserade mamma triumferande att vi alla var bjudna till kvällens korv och dammfest. Fullastade med ljusstumpar som skulle sättas fast på små träflottar, korv och en flaska enbärsdricka traskade vi iväg. Mamma hängde glasburkar med tända ljus i trädgrenarna och vi skickade ut de små flottarna på Gummerianska sjöns vatten. Det var en magisk kväll, luften var ljummen och i skenet från de brinnande ljusen tornade våra skuggor upp sig likt giganter i den nordiska urskogen. Vatten porlade från en bäck och rann via en mindre källa ner i stordammen. Korven smakade himmelskt och myggen hade för länga sen omkommit i värmeböljan. Allt samlades till ett oförglömligt minne av den sällsamma tillblivelsen av vårt nya vattenhål i Lövberget.