G O T T N Y T T Å R.

Kanske var det pappas och mammas traditionsbundna uppväxt, eller tidens anda bland borgarklassen under de där åren i staden. Alla konventionella riter skulle följas enligt ett givet schema, så också nyårsaftonen. För oss, min syster, mig och vår Bästis spelade inte den kvällen någon utpräglad roll annat än valnötshalvan med stearinljusstumpen som seglade runt i vattenbaljan för att fjutta eld på nån av papperslapparna vilka vikts över kanten på baljan. Det var förstås bara nonsens som stod skrivet på lapparna i stil med: du kommer att vinna en stor summa pengar, eller; du träffar någon som förändrar ditt liv, respektive; du får följa med på en jordenruntresa o.s.v. Även om vi själva under mycket hemlighetsmakeri författat texterna kändes de lika spännande som den jultomte vi visste inte fanns fast … kanske … ändå! Stöpningen av nyårslyckor i stearin, bly var svårt att åstadkomma om man inte drog av kapsylen runt flaskhalsen på vinpavan. Lyckorna skulle hållas upp mot den belysta väggen och i den skulle man kunna avläsa vad som väntade under det nya året. Mycket småplotter betydde pengar, tycker jag mig minnas. Utöver dessa muntrationer var nyårsaftonen tämligen ointressant för oss uppväxande odågor. En sak fanns ännu kvar, att ända två ljus framför den antika spegelns grånade glas i den förövrigt mörka hallen och invänta tolvslaget då våra tillkommande skulle dyka upp som en skugga intill oss i spegelglaset. Mig veterligen såg jag aldrig min tillkommande även om jag kunde inbilla mig att skåda skymten av en diffus figur bakom mig.

För pappa och mamma betydde nyårsafton aftonklädsel och högtidlig väntan på tolvslaget. Det gamla biskopshuset darrade i sina grundvalar när de slog upp fönstren mot domkyrkobacken och väntade på Anders de Wahls röst som sade att på denna malmklocka från 1200 – talet står det skrivet ”Klockan klämtar för dina synder” följt av de tolv dånande slagen och alla biskopshusets spöken flöt återigen in i väggarna, dörrhandtagen rördes inte längre under osynliga händer och av munken begravd stående bakom kakelugnen fanns bara askan kvar när den Lutherska malmen ljöd som ett anatema över all vidskepelse (bland dem naturligtvis ikonerna, som i sovrumshörnet vägrade att låta sig bekomma).

Nyåret följdes av visiter och middagsbjudningar. De gick iväg, mina vackra föräldrar, och huset förlorade sin själ. Pappas rastlösa steg i biblioteket där han författade vid skrivbordet. Mammas spisvarma famn dit vi kunde fly undan allt nederlag vi led under stadsåren. Hennes livssaga som förgyllde våra kvällar och hennes sinne för hemska practical joke som kunde få oss att gnissla tänder.

Middagarna var som sig bör en mycket fashionabel historia med inhyrd serveringspersonal, skålningar bröder emellan, och till kaffet, likören och avecen, lekar i form av vem vet mest vilket den, vid det laget tämligen onyktre författaren, vann med stor marginal. Pappas minne gick inte att förneka och det han förlorat på sin omvända resa från den finlandssvenska noblessen vann han till de andra deltagarnas förargelse tillbaka genom sina kunskaper i olika ämnen.

Under tiden satt två spetor och gungade av och an i sängen medan de nynnade: Jag vill att mamma och pappa ska komma hem, jag vill att mamma … tills sömnen övermannade oss.

Och sent under natten kom de uppför den gistna trappan och som det så ofta sker var den första dagen under det nya året fylld av krämpor som måste botas med magnecyl vid köksbordet, aftonkläderna gömdes undan i garderoben och ingenting av vikt hade ännu hunnit hända trots att vi lagt ett år i graven och trott oss träda in i en ny tid.