FÅGEL OCH PINGSTLILJA.

Vårkänslan gör inte bara oss euforiska trots hot om väderleksförändring från värme till nattfrost och kyliga dagar. Så är det ju alltid även om vi har en benägenhet att glömma det.

Likt nykläckta puppor irrar vi omkring i en ny värld av upptäckter. Har rosorna klarat sig? Och måste vi täcka dem nu för den bedrägliga solen. Kan man påskynda upptiningen av det tilltänkta grönsakslandet med en presenning? Enligt råd på nätet ska det fungera. Men om frosten lägger sig vit över täckningen stänger den då inte in frosten i stället? Vad är bäst, hur gör man. S och jag resonerar om det, han är av åsikten att jorden måste andas, medan jag tror tvärtom, frosten går ännu djupare ner om man intet skyddar jorden.

Vi drar ut den stora presenningen som uppvisar diverse hål efter att ha varit i bruk i många år. Den fyller en stor yta varav den ena halvan är uppgrävd efter föregående sommar … den andra ska någon av oss gräva upp och förvandla till ett brukbart trädgårdsland. Med tanke på att S är fem år yngre än jag blir valet enkelt. Fast antagligen segrar min envishet och så står jag där, flämtande och halvdöd av ansträngning med klibbiga jordkokor på spaden.

Först under de sista dagarna har jag lagt mig i träning för trädgårdsarbete genom några hurtiga promenader i backarna kring byn. Fast idag blev det inget av promenadträningen för att få vinterns stela muskler att vakna. Idag kastade vi oss i stället in med täckning av buskar som redan har knopp. Som alla vet fryser knopparna när kylan slår till igen. För trots allt bor vi i ett köldhål i Dalarna, något jag inte visst när vi byggde vårt hus här.

Det mellanstora växthuset är förberett med ett inre drivhus dit jag längtar att ställa ut mina förvuxna tomatplantor och annat smått som grott. Men där kan det också frysa så även det får vänta. Dessutom verkar det att vara möss där inne, för lökarna jag satte i jorden närmast huset ser knaprade ut.

Att ha en trädgård är ett bra sett att skapa dramatik i sitt liv, man vet aldrig vad som hänt efter en lång mörk vinter och vad som händer om sommaren blir torr eller regnet häller ner.

Den tidiga våryran har också drabbat vår narcissistiska talgoxe. Dag efter Dag flyger han mot en spegel som vi prytt vår carportvägg med. Kanske kommer han att förtvina av trånad såsom Narkissos vilken, bedårad av sin egen skönhet, inte kunde se sig mätt på sin spegelbild i vattenkällan. Till slut förtvinade han och förvandlades till en Narciss med vackra vita och gyllengula kronblad. Jag vill inte alls att vår lille fågelvän ska gå detta öde till mötes, för ve den blomma som spirar ur jorden nu när meteorologerna spår en kall period med frost och kanske snö.

I morgon går jag ut och täcker spegeln så talgoxen äntligen kan slita sig från sig själv och träffa sin blivande partner för att flytta in i någon av våra fågelholkar och fortsätta glädja oss med sin sång.

Här mot denna spegel flyger vår Narkissos gång på gång.