EN ULV I FÅRAKLÄDER.

Ulv i fårakläder förekom ursprungligen i den grekiske slaven Aisopos

(600 f. Kr) fabler.

Disigt och kyligt.

Kallt också i USA där Donald Trump svär presidenteden idag. Världen ser med spänning och oro på det nya året och den nygamla president som i mångt och mycket drar upp riktlinjerna för andra staters beroende av dem.                                          

Ibland reflekterar jag över den här fullkomligt obegripliga världen och dess likaledes obegripliga historier.

Man skulle tycka att med tanke på vad som hotar jorden, så borde krafterna riktas mot den reella fara som miljöpåverkan innebär, mot ojämnheten i levnadsvillkor och en gränsöverskridande fattigdom som får människor att leva på det de hittar på sophögarna. Nya epidemier väntar med all sannolikhet bakom hörnet och vi vet ännu alltför litet om AI och eventuella hot vilka kan nå oss från rymden. Och mitt i allt detta stänger man gränser, förvisar människor och fortsätter med en destruktiv hantering av naturresurser, trots alla varningstecken vi ser omkring oss. Det är som om vi släppt fram en mängd stridslystna pojkar som leker krig med vapen vilkas verkan har långt större kapacitet än vad de stridande förstår.

I dagarna har jag äntligen fått klarhet i uttrycket ”Vinden blåser vart den vill …” Det är ett citat ur nya testamentet där Jesus förklarar för Nikodemus vad han menar med liknelsen. Citatet fortsätter med orden: och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg,                                                                                                                                

Vår egen vinters nyckfulla blåst väljer jag som illustration till Johannesevangeliets kapitel 3:8. vilken visar på världens tillstånd idag. Ideologier blandas huller om buller, etik och moral genomgår en metamorfos och människan står mitt i det. Vi vacklar från sida till sida och försöker hålla stånd mot yttervärldens påverkan, men så länge katastroferna inte drabbar oss intalar vi oss att vi är trygga.

Ändå gör vi, som de fatalister vi är, samma saker vi alltid har gjort. Sittande vid köksbordet skrapar S, vår dotter och jag våra Trisslotter, något som blivit en guldkant på tillvaron när snö, regn och blåst slår mot rutorna. Förväntansfullt avtäcker sig den ena siffran efter den andra och vi utbrister i jubel när någon av oss vinner och kan bekosta nästa veckas trisslotter.

Homo homini lupus