EN KAKA FÖR DAN.

Ännu en gång Dan Andersson veckan. Den här gången under ett strilande regn då och då avbrutet av några flikar blå himmel och en gassande het sol innan molnen skockas igen.

Mina tidigaste minnen av Dan är den där dagen i Lövberget när planerna kring bildandet av ett Dan Andersson sällskap befästes genom att var och en vid bordet i pörtet la en slant i hatten som gick runt bland de närvarande. Summan var mer eller mindre symbolisk för ingen hade det särskilt gott ställt. Jag hade ju förstått att pappa skrivit en bok om Dan Andersson, den fristående romanen Livets Bröd, men som tonåring var jag inte särskilt intresserad av pappas alster. Senare fick jag veta att boken var tänkt att ligga till grund för en film om diktaren men i sista stund valdes ett annat manus vilket naturligtvis var en besvikelse för pappa.

Dan Anderssondagen var ett avbrott i sommarslentrianen. Min syster och jag värmde strykjärnet på primusköket och strök våra finklänningar. Skjutsen till Skattlösberg var alltid ett problem men på något vis ordnade det sig och vi kom iväg. På tunet utanför Loussastugan var en spridd skara människor samlade, några träbänkar var uppställda för de besökande som inte orkade stå. Vid ett stånd stod Greta Blixt och gräddade kolbullar. Där fanns kaffe i termos och läskedrycker och kaffebröd att köpa för dem som inte hade eget med sig.

Herrarna, Otto Blixt, Nils Parling, pappa och några fler var redan lätt förfriskade. Den gången pappa skulle hålla dagens tal villade han bort sig med öppningsorden: Här, där Dan Andersson en gång gick på sina fyra ben … paus medan folk skrattade, innan han fortsatte som om ingenting hade hänt. Det fanns en befriande sjåsfrihet bland dem som slagit sig ner för att lyssna på talet. Efteråt roades pappa, som besatt en stor portion självironi, åt fadäsen. Dagen avslutades som vanligt nere hos Greta och Otto Blixt som bjöd generöst och när spriten så småningom var slut tullades det på luran som stod i skafferiet.

Nu har Dan Anderssonfirandet övergått till att gälla en vecka. Hela bygden lever upp, det spelas, reciteras och sjungs överallt. Att Olle Svensson gott och väl kan konkurrera med sin diktarkollega har hamnat i bakgrunden. En vecka, och sedan är bygden mättad för den här gången, utbudet på intellektuell och stimulerande underhållning övergår till vinterns underhållning i form av teater, någon konsert och filmstudion som oftast är välbesökt samt en och annan loppmarknad.

Det är i allra högsta grad märkligt att en stad som vår, med Hitachi och grannsamhället med sitt Spendrup vilka tillsammans sysselsätter så många människor, inte ens har en riktigt utställningslokal bortsett från den i Folkets Hus där konstnären själv får stå för hyran!

Jag och Christina Gun, som var bibliotekarie i forna Brunnsviks och som gick ur tiden alldeles för ung, roade oss med tanken att skapa en kaka för dan (Dan). Skulle man kunna tänka sig att dekorera denna kaka med en relief av diktarens så ofta återgivna profil, kanske i svart marsipan? Och det bästa i alltsammans var att denna kaka precis som namnet antydde, endast skulle säljas under en dag företrädesvis under Dan Anderssonveckan. Det hela ledde till många fantastiska sidospår, ändå tycker jag att om man kan sälja diverse souvenirer dekorerade med kända människors verk och namn så måste väl ändå Dan få vara med i leken? Det kanske till och med kunde vara inkomstbringande för kommunen?

Idén kan verka vanvördig men jag är övertygad om att också vår bygds poet skulle se med överseende på att bli uppäten i form av kaka. Hans diktning överlever nog allt sådant genom sitt litterära värde!