D R Ö M M A R.

Kratta löv, Fösa upp dem på en presenning, dra presenningen över det frusna gräset, vräka lövlasset åt sidan, över jorden där vi i somras odlade tomater i tunnelväxthus. Luften är krispig och händerna dvalnar. Snart skymmer det men ännu glöder naturen omkring oss.

Jag försöker glömma allt det jag inte hunnit med under sommaren. Glömma de vissna blommorna i rabatterna och hoppas att snön inte kommer innan jag hunnit bädda in rosornas ömtåliga ympställen. Det är svårt att glömma, ibland tornar allt man borde ha gjort, tänkt och skrivit, lär sig och förverkligat och då kommer bilden av mannen fastbunden vid en stol i vilken ett stort antal heliumballonger är fästa. Han förklara efteråt att han hade tänkt sig en flygtur på sisådär trettio meter, men kanske var han för lätt. För ballongerna började stiga mot skyn och han med stol och allt följde med. Det blev inga trettio meter utan förde honom upp i flygplanshöjd och bara genom att singla till marken med hjälp av en fallskärm kunde han nå marken. Efterräkningarna blev dyra men han hade i alla all realiserat en av sina drömmar.

Som ung brukade S göra en årlig luftballong av olikfärgat silkepapper. En av dessa gånger siktades ballongen av flygledningen på det närliggande flygfältet och på grund av avståndet uppfattade de att ballongen var bemannad. Kanske är det så att etern är fylld av flygande föremål, en man i en stol vilken stige så högt upp att den förenas med planeter och döda stjärnor i stratosfären för att sedan försvinna ut i oändligheten.

Är det så med våra drömmar att de lyfter och försvinner och lämnar oss som skrumpna gestalter här nere på jorden. Kanske fortsätter våra tankar ut i ändlösheten där de samlas för att tala sitt tysta språk om människan oförmåga att styra sin drömma och sin längtan till någonting annat; ett nytt liv, en ny början.

Löven bara dråsar ner. De driver ihop i högar och fötterna paddlar sig fram genom mängden. En del fastnar i håret och gör krattorna otjänliga. Och det är höstens sista upproriska dans i luften                                                                                                          

I oktober fyllde pappa år. Vid de avlövade trädens tid, kunde man höra tåget i Björbo signalera. Svamparna gav upp, alla utom den röda nejlikbroskskivlingen som glödde röd som blod i det vissna gräset. Månen seglade upp över skogen, så klar att vi kunde gå från spökköket över tunet och in i pörtet med de heta kastrullerna.

Här kryper vi inomhus. Tänder lamporna och känner på elementen, jo de är varma. Här kan vi stänga vår dörr mot allt som rasar i världen. Vi kan sitta framför teven och på hundratals mils avstånd se på vad som händer bortanför våra gränser. Kanske äter vi en god bit äppelpaj och försöker döva vårt samvete med att säga oss att ” vi kan ju ända ingenting göra”. Är det så? Kan eller vill eller orkar vi inte. Blir nyhetsmedia ett otium som på ett dunkelt vis befriar oss från annat deltagande än att beklaga allt ont som händer därför att ledare som utropat sig till gudar över människan beslutat att förinta varandra och med de alla i deras omgivning.

Lövhögarna kommer, efter ännu några frostnätter att tappa färgen och förenas med jorden. Och sedan kanske snön faller och täcker allt det som i somras grönskade. Det talar om oss, det talar om tid och möjligheter - och som om snön renar jorden - talar de om möjligheten att börja odla igen och om hoppet att se naturen leva upp ännu en gång …