Bömpa

När jag var barn hade vi en svart angorakatt. Vid ett tillfälle skadade den sin tass, antagligen när den var på jakt tillsammans med bästisen Jeppe. De två var oskiljaktiga. Som inbitna gamla ungkarlar strövade de omkring i kvarteret kring det gamla biskopshuset där vi hyrde fem rum och kök.

För att skydda bandaget han hade kring tassen fick Bömpa en halskrage i papp så han inte kunde komma åt skadan och dra bort bandaget. Ungefär som honom har jag känt mig de senaste dagarna. Förmodligen en sträckning i en muskel när jag klättrat uppför en stege under påskstädningen.

Där har jag alltså legat, utslagen i sängen, och förstrött mig med att lösa korsord och läsa. Då och då har jag linkat upp, stönande släpat mig till köksbordet och förmodligen fått alla i min omgivning att känna sig miserabla vid åsynen av mitt lidande. Sedan, efter kaffetåren, har jag linkat tillbaka till sängen.

Och till böckerna. Annie Ernaux La place på franska för att liva upp språket. Som så många gånger förut har jag tänkt skriva upp de ord jag inte förstått, tänkt alltså …! Någon gång kommer jag att göra det! Sedan har jag läst mig igenom Lena Einhorns tjocka men lättlästa självbiografiska bok Den tunna isen. Berättelsen är insiktsfull och djupt personligt skriven och språket upplever jag som filmistiskt med korta associativa meningar. Lena Einhorn beskriver sitt lesbiska förhållande till en annan kvinna men går också in på sin judiska härkomst och sitt arbete som författare och filmskapare.

Så trots allt har det inte varit särskilt synd om mig eftersom jag nu har tillåtit mig att försjunka i läsandet och ta paus från det evigt pockande arbetet vid datorn. Men är nu så smått tillbaka på banan igen, eller som någon av våra politiker sa en gång i tiden (vilken minns jag inte) ”Mot framtidens land på gummimadrasser”.