TRÄD

När jag inte kan somna räknar jag träd. Klädd i en vit klänning med utslaget hår står jag under Paradisäppelträdet. Jag är ung och lätt om hjärtat. Från äppelträdet till almen, Klotpilen, linden, Pelarpoppeln, Balsampoppeln, Pärlrönnen, asken, de tre jungfrurna (äppelträden) Blodlönnen, en till liten pil, körsbärsträdet, plommonträdet osv … skulle jag glömma eller ha hoppat över något träd tvingas jag börja om igen. Uppräkningen får mig nästan alltid att somna innan jag hunnit räkna upp alla trädgårdens träd.

När vi byggde upp det röda tvåvåningshuset som tidigare varit gästgiveri och låg nermonterat i Mora när vi köpte det, fanns här ingenting annat än sly. Intet ont anande satte vi det ena trädet efter det andra. Nu är de alla fullvuxna och bär med stolthet sina blad och blommor.

Förr brukade jag fira in våren med att sitta på balkongen med en flaska vitt vin. Särskilt suggestivt blev det när det blåste och träden bekände färg. Där fanns almen som med sitt lövverk inledde konserten, varje gren var delaktig tills crescendot stegrades, linden fortsatte temat med ett lento och popplarnas hornstötar fångades upp av aspens vida krona, luften fylldes av denna orkester så väl dirigerad av vinden, tills den nådde den Manchuriska valnöten vars flikiga fingrar rann över pianotangenterna medan Ornäsbjörken med sina sorgset hängande grenar stämde av i mollton . Allt allt var fyllt av ljud och rörelse. Detta mäktiga skådespel överträffade all instrumentalkonst, den var naturens egen suveräna konsert som inte liknade någonting annat.

Häromdagen var vi till galleri Astley. Där, under en tall fanns en installation. Ur små toppiga spånhögar kom en låg ton åtföljt av ett knäppande ljud. Att växter kommunicerar med varandra är vetenskapligt bevisat idag. Vi kan inte höra det lika litet som vi kan uppfatta insekternas kommunikation eller förstå de ohörbara signaler myrorna utbyter sinsemellan där de, till synes under kaotiska former, stretar fram med bördor många gånger större än vad de är.

Vi är i vår mänskliga självtillräcklighet blinda och döva för naturens sätt att uttrycka sig och kanske det är villkoret för att vi ska kunna odla och skörda. För vem skulle annars kunna skära huvudet av salladsplantan eller plocka de vackra blommorna för att sätta dem i en vas utan att få dåligt samvete.

Ändå känns det som om vi fjärmat oss alltför mycket från den natur vi egentligen är del av. Vi skövlar utan tanke på morgondagen för att leva ett så bekvämt liv som möjligt och kvar efter våra rörelser finns kalhuggna områden och våtmarker som man idag försöker restaurera. Bit för bit tvingas vi ta ett steg tillbaka om vi fortfarande vill vara en del av det som lever och växer omkring oss.

Särskilt påtagligt blir det i dagsläget när AI dykt upp som ett orosmoln. Hur långt in i framtiden kan AI se, handlar denna främmande intelligens i relation till den reella tiden eller besitter den ett konsekvenstänkande?

Flickan som kunde varit jag vänder sig om där hon står under Paradisäppelträdet. Sedan förvinner hon som den fantasibild hon var men trädet står kvar, oberört väntande på den vind som får henne att spela.