118 ÅR.

Nobelpriset i litteratur 2023 tillföll som bekant norrmannen Jon Fosse och sammanfaller med pappas 118 födelsedag. Det var under svåra våndor som Alexandrine, min farmor, förlöstes i Helsingfors. Med tiden grusades hennes förhoppningar om att pappa skulle bli diplomat och en heder för sina föräldrar. I stället blev han författare.

Knattret från pappas skrivmaskin följde med mig under hela min barndom och min uppväxt. Ett knatter som stundtals upphörde medan han vankade av och an över golvet stadd i tankar. Sedan återvände han till skrivmaskinen och tangenterna började sin pekfingerdans igen. Pappa skrev jämt; böcker, artiklar och brev. Från början på Coronan, sedan Facit och till sist en liten Olivetti. Varje fel måste döljas med tipex och pappa var noga med sina manus så det blev mycket rättningar. Skrivborden växlade från det han hade först i Lövsjön till arvegodset, ett massivt sjuttonhundratals skrivbord med många lådor som följde med arvegodset, till de rangliga borden i olika hyrda bostäder i Italien eller det hemsnickrade i Lövberget.

Att pappa skrev var villkoret för vår existens. Ofta kämpade han med översättningar som gav ett tillskott till ekonomin. Men helst ville han ägna sig åt sina böcker. Efter framgången med trilogin om den finlandssvenska släkten Salander för vilken han fick Nordiska rådets pris, upphörde framgångarna även om han enligt recensionerna var en erkänt god Italienkännare. Artiklarna var också till hjälp för ekonomin i händelse att de blev sålda. Tyvärr kom många i retur. Vi lärde oss att ta det med lämpor och snillade undan returerna för att delge honom dem när det var läge för det.

Sedan kom ofelbart den dagen när pappa hängde i dörröppningen till köket och suckade att han var en odugling, ingen skulle vilja läsa det han skrev. Han uppenbarelse utstrålade en sådan förtvivlan och modlöshet att mamma släppte det hon hade för händer för att gå fram till honom och stryka honom över håret medan hon kallade honom för sin älskling och la till: Vänta bara tills du får Nobelpriset.

Innerst inne visste jag att hon bara försökte trösta honom, om inte annat så hördes det på hennes röst att hon raljerade men … ändå! Tänk om! Kunde han verkligen få nobelpriset. Mitt hjärta bävade vid tanken på den triumf det skulle innebära för mig att kom till skolan och säga att pappa fått nobelpriset. Det skulle höja min status från klassens clown till en högst respekterad medborgare. Och ifall att … skulle jag kunna köpa ett rosa jumperset och kanske skor med taxklack och en annan kappa än den där fula klunsiga som socialen försett oss mindre bemedlade barn med. Jag hastade iväg till sovrummet för att bläddra i Rowells klädkatalog med ett papper och en penna bredvid mig för att skriva upp allt jag skulle köpa om pappa fick nobelpriset.

Nu blev det ju aldrig så och mamma som ärade dygden och anspråkslösheten högre än rikedomen stängde i tröstande syfte in sig i biblioteket med pappa medan min syster och jag ilsket bankade på dörren för att de skulle släppa in oss. När hon till slut låste upp dörren var hon rufsig i håret och glansig på ögonen och pappa verkade faktiskt att ha glöm bort att han var en odugling och satte sig ner vid skrivmaskinen för att fortsätta att skriva.

Pappa plägade kalla sig för en vaux rien, en odugling, när han var missnöjd med sitt arbete. Då var vinet en tröst. Här sitter han i vårt kök på ålderns höst och njuter sitt otium.